Djinn Patrol On The Purple Line

Det tog ett tag att komma in i Längs den lila linjen av Deepa Anappara, men den blev stadigt allt bättre. Sista tredjedelen var den riktigt svår att lägga ifrån sig. Anappara ger en trovärdig, intressant och levande skildring av dagens Indien. Hon får med mycket: religiösa motsättningar, korruption, synen på människors värde, skillnaden mellan pojkar och flickor, folk som försöker ta rättvisan i egna händer, en massa indisk mat, skvaller och rykten, smog och alla Indiens lukter, både bra och dåliga. De syskonrelationer som skildras känns väldigt äkta. Språket är ledigt och flyter på med lätthet. Invävt finns en del ord och uttryck från Indien samt referenser till för mig okända indiska kändisar. Handlingen kretsar kring Jai, en tioårig pojke som lever i ett slumområde. En klasskompis till honom försvinner och tillsammans med sina två bästa vänner försöker han ta reda på vad som hänt. Om idén bakom boken säger författaren själv att: ”Uppemot 180 barn försvinner i Indien varje dag. Den här romanen föddes ur ilskan och besvikelsen jag kände över ett system som sviker precis de människor det har i uppgift att skydda.” Anappara skildrar orättvisorna på ett bra sätt. Maktlösheten känns och blir påtaglig även för mig som läsare och jag upprörs över hur ingen bryr sig och hur ingen lyssnar och hur polisen inte gör sitt jobb eftersom de som försvinner inte anses viktiga. Detta må vara en fiktiv berättelse, men det den beskriver pågår i verkligheten och det ger extra tyngd åt bokens handling. Att boken är skriven ur barnens perspektiv är effektfullt och gör känslan av orättvisa starkare eftersom barnens utsatthet kommer fram så tydligt. Jag gillar avbrotten i berättelsen som byter perspektiv, där man i några sidor får följa barnet som precis försvunnit. Man får en aning om vem personen var, men man får egentligen inte veta något om vad som verkligen hänt, mer vad som hände precis innan försvinnandet. Det tillför mycket, särskilt som man inte alltid hunnit bli presenterad för karaktären innan den försvinner och detta skapar ökad medkänsla med de, för läsaren, annars okända barnen. Boken har dessutom, tack och lov, ett rimligt och trovärdigt slut. Jag var orolig för att det skulle sluta orealistiskt lyckligt. Ett sådant slut hade förstört bokens budskap och sänkt boken som helhet. Längs den lila linjen är en läsvärd debutroman som blandar brännande samhällskritik och orättvisa människoöden med slumbarnens livsglädje och miljöskildringar av ett livligt Indien. Något med språket och bokens levande berättarkonst gav mig känslan av att boken var ganska mysig läsning trots det allvarliga ämnet och de starka känslor det väckte. Detta skapade en bra balans mellan allt det tunga, eländiga och den glädje och kärlek som trots allt finns där.

"Den natten blåste en isande vind genom staden, så kall att den ristade in linjer i sten. Pojkarna kunde inte ens skramla ihop tjugo rupier för att hyra en filt i åtta timmar, och filthandlaren svor åt dem när de frågade om de kunde hyra på kredit. De satt och huttrade under en mörk, krossad gatlykta utanför ett natthärbärge utan lediga sängar för natten. Strålar av smärta sköt genom armar och ben. När de inte stod ut längre kallade de på Psyko."

Det var ett tag sedan jag blev så tagen av ett första kapitel. Kapitlet om Psyko som inte blir arg när hans stationspojkar latar sig eller går på bio istället för att leta flaskor, men straffar strängt de som sniffar lim eller testar alkohol. Men när vår berättelse börjar lever inte Psyko längre utan har förvandlats till ett av de spöken som tillbeds av Indiens alla stationspojkar och gatubarn.

Jai, Pari och Faiz bor med sina familjer i samma basti, ett indiskt slumkvarter. En dag försvinner en pojke från området och Jai och de andra bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt. Ganska snart försvinner fler barn, och polisen gör ingenting.

Språket är varmt och ibland humoristiskt samtidigt som läsaren blir varse de hemskheter Indiens fattiga får utstå. Varje dag rapporteras 180 barn som försvunna i landet, föraktfulla poliser har inget intresse av att hjälpa mindre bemedlade samtidigt som de tror allt gott om "hi-fi-folket", de rika. Dessutom blottläggs religiös intolerans och islamofobi, högst aktuellt i dagens Indien under ledning av Narendra Modi.

Deepa Anappara är journalist och ville ta reda på hur kidnappningarna påverkar de andra barnen. Även om problemet är enormt talas det sällan om det på de indiska nyheterna, annat än om en kidnappare åkt fast, och väldigt sällan får barnen: syskon, klasskamrater, kusiner till de försvunna komma till tals. Med denna bok har hon gett dem en röst.

"Längs den lila linjen" är stundtals skriven med sådan berättariver att jag funderade på att läsa den för mina barn. Jag är glad att jag inte gjorde det, även om vi tidigare läst om förintelsen i "Pojken i den randiga pyjamasen", tror jag att boken är lite väl hemsk för en 8- och 11-åring, men å så bra den var!