La oss håpe på det beste

Hon, Carolina, förlorar sin sambo plötsligt när deras nyfödda son bara är några månader. Jag har aldrig varit med om sorg och inte heller är jag förälder. Men trots det berördes jag enormt av hennes historia.
Hon skriver verkligen utan förskönande filter och känns ganska utlämnande och jag tror det kan vara skönt att läsa för någon som befunnit sig i liknande situationer. Hur det kan vara att hamna där och känslor man känner som någon som bara varit med om det kan förstå.

Boken innehåller mycket mörker och på det sättet lite tungläst, så är man inte sugen på det mörka just nu kanske man inte ska läsa den just då.

Fin & stark debut!

Hade inga direkta förväntningar på denna bok då den för mig vad okänd sedan innan. Läste boken med sorg i hjärtat genom hela, samtidigt som man såg det sårbara och vackra i den. Det är en historia om kärlek, föräldraskap och att resa sig upp igen efter en stor sorg. Boken är baserad på författarens verklighet och man sugs själv in i den verkligheten. Läs den!

Livet kan vara nog så spännande och hemskt utan att en behöver läsa fiktiva kriminalromaner. Vi vet nämligen två saker: var och en av oss ska leva med oss själva hela vårt liv och… vi ska alla dö. Den självbiografiska Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall skildrar nåt jag önskar att vi alla skulle slippa uppleva. Redan på sidan 29 i pocketutgåvan gråter jag och tar boken till mitt hjärta.

En vanlig kväll säger Carolina Setterwall god natt till sin sambo Aksel för att sova med deras ammande och rätt skrikiga son Ivan i pojkens rum. Nästa morgon är Aksel inne i sovrummet död. Carolina hittar honom i sängen och han har antagligen dött i sömnen framåt morgonen. Nu blir hon ensam med ett spädbarn. I den här boken berättar Carolina omväxlande två historier som så småningom möts. Det här är ett vanligt grepp i deckare, men jag måste säga att i den här boken fungerar det ännu bättre. Författaren skildrar sitt första möte med Aksel, förälskelsen, förhållandet, samboskapet, kärleken, föräldraskapet. I vartannat kapitel skildrar hon nutiden, det vill säga från det att hon har sin sista dialog med mannen i oktober 2014 och tiden framåt.

Ingen kan nånsin förstå en annan människas känslor. Än mindre går det att sätta sig in i hur det känns när nån får uppleva nåt ofattbart fruktansvärt. Ändå känner jag igen flera saker i Carolina Setterwalls berättelse, detta trots att jag själv inte har varit med om just hennes upplevelse. Men sorgereaktioner är sorgereaktioner. Mycket är likt, annat inte. Carolina Setterwall hade ett i mina ögon enormt socialt nätverk omkring sig av familj, släkt och vänner.

Den här boken är skriven rakt och naket och väldigt utlämnande. Författaren ryggar inte för att berätta det hemskaste hemska, skildra det svagaste svaga. Utbrott, nattsvart sorg, vanmakt, den svajiga linan mellan gråt och skratt, oförmågan att klara det vardagliga. Reaktioner på andra människors sorg och tröst. Det sköra. Och sen… gå vidare. Inte heller här ryggar hon för det raka och ärliga. Somliga tycker säkert att författaren lämnar ut människor. Det en ska komma ihåg när det gäller det skrivna ordet av den här typen är att det är den som skrivers känslor, uppfattningar och sanningar. Det har var och en rätt att ha.

Carolina Setterwall började blogga ett par veckor efter Aksels död. Kanske började hon skriva av samma skäl som jag själv, för att minnas. Jag hittade bloggen, men jag har inte orkat läsa mer än lite. Det är som med boken. Jag orkar inte läsa för långa stycken i taget – samtidigt som jag inte vill sluta läsa.

Det går inte att sätta betyg på andras liv – och död. Men mitt omdöme för den här boken kan inte bli annat än det högsta.