Mercedes-snittet

En riktigt bra deckare!
Äntligen är den här, uppföljaren till Likblomman. Är det något danskarna kan så är det att skriva krim och deckare.

Äppelmannen är inget undantag, den tillhör helt klart det övre skiktet med sina oförutsägbara twists and turns. Det är bra driv och jag känner aldrig att storyn tappar tempo. Trots det känns den inte heller stressande, den är bara helt enkelt väldigt välskriven och genomtänkt.

Anne Mette Hancock är redan en stor stjärna i Danmark och har absolut tagit plats även på den svenska himlen. Hon har skrivit en lättläst bok med rappa och underhållande dialoger och en bra mix mellan arbete och privatliv. Jag längtar till hennes tredje bok, Pitbull, blir översatt till svenska.

Detta är andra boken om journalisten Heloise Kaldan och polisen Erik Schäfer. En pojke har försvunnit spårlöst från sin skola, ingen vet vad som hänt men plötsligt dyker hans telefon upp. I pojkens telefon hittar man bilder som fångar polisens intresse, kan det vara där pojken befinner sig?

Wow vilken bok, jag är inne i en period då jag hellre läser feelgood än deckare/polisromaner men snubblar man över en sån här bok så är jag fast. Jag fastnade direkt från första sidan och där var jag fast tills boken tog slut. Jag har inte läst den första boken i serien "Likblomman" men det var inga problem att komma in och läsa del två först. Även om jag tror att det hade varit lite roligare att fått lära känna karaktärerna från start lite bättre, men det hade ingen betydelse för upplevelsen av denna bok.
Boken har ett bra driv, välskriven, bra tempo och det gör att det går snabbt att läsa den. Jag får uppleva spänning, intriger, oförutsägbara tvister och en krypande känsla innanför skinnet och jag vill ju bara veta hur det ska sluta….En riktigt bra bok!

Efter Hancocks första bok i serien om Heloise och Erik, Likblomman, har jag övervägt att lära mig danska för att slippa vänta på att hennes böcker ska översättas ;-)

I Äppelmannen får vi åter träffa journalisten Heloise Kaldan och polisen Erik Schäfer, när de ställs inför ett nytt fall och privata grubblerier.

Tioårige Lukas försvinner spårlöst från skolan. Heloise åker dit för att försöka ta reda på vad som har hänt, där möter hon sin vän Erik Schäfer som har hand om fallet. Ingen vet vad som har hänt med pojken, men plötsligt dyker hans mobiltelefon upp. Det visar sig att han har ett ganska ovanligt intresse, eller kanske till och med något som gränsar till besatthet: pareidoli. Det psykologiska fenomen som gör att vi ser bilder av ansikten i slumpvisa föremål. En av bilderna i pojkens instagramflöde föreställer en ladugårdsdörr som liknar ett ansikte. Kan pojken befinna sig där?

Heloise släpper den artikel om soldater med posttraumatiskt stressyndrom som hon arbetat med, för att istället rapportera om den försvunna pojken. Men när fallet börjar peka i riktning mot de traumatiserade soldaterna behöver Erik Heloises hjälp med att lösa gåtan.

Som de inledande orden antydde hade jag otroligt höga förväntningar på Likblommans uppföljare. Det vet de flesta bokmalar hur det kan vara:
Gud nåde om förväntningarna faller platt! När man precis har hittat en ny favorit...

Men.
Så klart behövde jag inte vara orolig. Anne Mette Hancock är ingen svikare! Tvärtom, hon fortsätter lysa som den stjärna hon är. Med sina levande och intressanta personporträtt och rappa (ofta även småroliga) dialoger drivs berättelsen framåt i en rasande hastighet.

Vill du ha en välskriven och trovärdig deckare i hängmattan i sommar, då är det här mitt hetaste tips. Högklassig underhållning utlovas!