Jeg lader dig gå

Nånstans nån gång hade jag läst nåt bra om Clare Mackintosh bok Jag lät dig gå. I augusti 2017.

Boken börjar med att en liten pojke blir påkörd och bilisten som kör på pojken smiter. Barnet dör. Därefter får läsaren följa Jenna Greys liv och leverne. Hon kan inte stanna i Bristol utan tar sig till en liten by i Wales där hon lever ett stilla liv bland människor som inte har en aning om vem hon är. Tills en dag när polisen knackar på dörren. Och polisen är inte den enda som jagar henne, det gör även hennes förflutna.

Jag läser och läser och läser. Och visst är det en bra bok, lite sorglig, men när kommer det spännande? Hav förtröstan – det kommer! Nånstans mitt i gör författaren en saltomortal och berättelsen tar ny fart på ett helt annat sätt. Som läsare blir en inte klok på nåt. Först. Sen klarnar det mer och mer.

Författaren, före detta polis, för övrigt, testar ett vågat grepp och hon lyckas. Den här berättelsen är inte bara spännande och otäck, den visar på en sanning som många kvinnor inte vill erkänna av skam och rädsla. Jag tänker inte berätta mer om detta utan ger boken högsta omdöme.

En regnig dag omkommer en 5-årig pojke efter att ha blivit påkörd av en bil där föraren avviker från olycksplatsen. Efter olyckan flyr Jenna Grey från Bristol ut på landet för att om möjligt kunna glömma sitt tidigare liv i staden och försöka börja om någon annanstans. Vad var det egentligen som hände och hur går man vidare efter en sådan tragedi? Ingenting är riktigt som man först trodde och under historiens gång uppdagas en fängslande livsberättelse.