La vita bugiarda degli adulti

Giovanna är 12 år när hon hör sin pappa säga att hon blir mer och mer lik sin faster Vittoria. Detta får henne såklart att bli oerhört nyfiken på sin faster som hon faktiskt inte vet någonting om, inte något bra iallafall. Det är inte bara en nyfikenhet som bubblar upp hos Giovanna utan också flera katastrofer i familjen ska det senare visa sig. Katastrofer som har sin grund i flera lögner och svek och som får Giovanna att inse att hennes familj är något helt annat än hon tidigare trott.
-
Det här är den första boken jag har läst av Elena Ferrante. Öppnade boken med höga förväntningar och en förhoppning om att förstå vad det är alla snackar om när det gäller Ferrante - och jag gillade det jag läste, SÅ himla mycket. Den här boken är är full av knasiga relationer och unika, ibland helt galna karaktärer jag inte vill lämna. Det är Giovanna som är berättelsens huvudperson och röst men ändå är det Vittoria som jag helt klart sent kommer att glömma och tänker på nu i efterhand. Tänker även på hur bra boken skildrar ett barns syn på de vuxna i sin omgivning och hur det kan ändras från ena dagen till den andra. Helt klart en läsvärd bok och jag ser fram emot att läsa författarens tidigare böcker.

Eftersom andra här beskrivit handlingen redan skriver jag bara att det handlar om Giovannas relation till sin familj, släkt och vänner. På baksidan av boken står det att hon är i brytpunkten mellan att vara barn och tonåring. Jag håller inte med utan tycker snarare att den handlar om brytpunkten mellan att vara tonåring och vuxen.
Det här är första boken jag läser från Ferrante. Jag förstår att många gillar sättet hon (?) skriver på. Jag tycker att språket och tankarna är vackra och bitvis fascinerande. Men handlingen lyfter inte riktigt. Som läsare är man mest en medföljare i Giovannas ganska trista och händelselösa vardag. Utöver det tycker jag att det är för mycket upprepning. Karaktärerna upplevs inte som nyanserade. De har samma jargong och stil genom hela boken. Tyvärr tycker jag att den här boken var långtråkig. Jag ångrar inte att jag läste den, men jag kommer inte läsa fler böcker från Ferrante.

Åh det var spännande att få läsa denna bok. Giovanni är en tonåring som få höra att hon är ful av sin får. Hon funderar mycket på vem hon är vem hon är lik. Hon blir nyfiken på sin faster Victoria som lever ett helt annat liv i det simpla enkla livet i Neapel långt ifrån det anständiga Neapel. Intressant skildring om vad som formar en i livet.

Giovanna, bokens huvudkaraktär är en ung dam med de sedvanliga tonårsbekymren. Vem är jag, varför är jag och vad är meningen med livet? En dag hör hon sin pappa kalla henne för ful när han jämför henne med sin syster Vittoria, familjens svarta får. Giovanna tacklar uttalandet på sitt sätt med konsekvenser man inte riktigt anade.
Efter kvartetten om Lila och Lenù var jag så peppad på att läsa denna nya Ferrante, men tyvärr lever den inte riktigt upp till mina höga förväntningar...
Den är välskriven och språket är bitvis lika magiskt som i min fantastiska väninna,  men storyn lyfter inte riktigt. Är dock glad att jag läst den och kan rekommendera den om du som jag älskade Neapelkvartetten...

Jag gillade böckerna i Neapelkvartetten av Elena Ferrante, även om jag inte tillhör den mest hängivna skaran.

I författarens senaste bok, De vuxnas lögnaktiga liv, känner jag igenom sättet att skriva utifrån en ung flickas perspektiv. En ung flicka, Giovanna, på väg att bli en ung kvinna.

Jag tycker boken börjar rätt trevande. Jag har lite svårt att hålla fokus, men lyssnar på. Blir allt mer nyfiken på vart det ska ta vägen. Ungefär 1/3 in i boken tycker jag att det lossnat och sedan lyssnar jag koncentrerat och med glädje.

Det är, förutom temat om den unga flickan som mognar till en ung kvinna, två andra klassiska teman i boken. Dels den om familjehemligheter och dels den om klasskillnader. Jag tycker Elena Ferrante gör ett bra jobb! Klart läsvärd!

Giovanna är 12 år och inte helt nöjd med sitt liv. Efter att hon hör sin papa säga att hon är alltför lik sin faster Vittoria så blir Giovanna besatt av att lära känna familjemedlemmen hon aldrig träffat, men hört så mycket dåliga saker om. Vittoria introducerar Giovanna till en annan del av Neapel och till ett liv där utbildning är långtifrån självklart. Detta är den första boken jag läst av Elena Ferrante och tyvärr blev jag inte så imponerad. När jag avslutade den kände ja mest "jahapp". Inget är direkt dåligt med boken men jag blev aldrig engagerad i handlingen. Hade förväntat mig betydligt mer med tanke på hur populära Ferrantes tidigare böcker är.

Jag har läst alla böcker av Elena Ferrante som kommit ut på svenska. Den senaste i raden heter De vuxnas lögnaktiga liv (Norstedts, 2020). Vi får möta unga Giovanna som är i brytpunkten mellan barn och tonåring. Hon bor med sina föräldar som båda är akademiker och intellektuella och väldigt måna om att deras dotter ska prestera ordentligt i skolan. Så råkar Giovanna höra vad pappan säger till mamman, nämligen att han tyckte att Giovanna var så lik sin faster Vittoria. Giovanna blir alldeles förkrossad; som Vittoria?! Ful och vresig och argsint?! Men pappa hatar ju Vittoria?! Giovannas föräldrar har ingen relation med pappans sida av släkten och det är Vittorias fel brukar de säga. Vad ska de då tänka om mig om jag nu är så lika Vittoria, undrar Giovanna.

Detta får stora konsekvenser för hur Giovanna uppfattar sig själv och sin familj, sina vänner och skolan. Hon blir mer inåtvänd, grubblande och Ferrante gör som vanligt en fantastisk insats när det gäller att personifiera och synliggöra dessa. Man får en känsla av att det inte är ett vanligt tonårssökande efter sin egen identitet, utan just specifikt för Giovanna (alla tonåringar upplever visserligen att just deras identitetsprocess är speciell). Det blir inga klyschor eller klicheér, utan detta identitetssökande känns autentiskt.

Ferrante är känd för sina inre dialoger och det är just därför jag också älskar hennes böcker. Egentligen kan en tonåring inte analysera sig själv så där klarsynt, men Ferrante har löst det med att hon framställer hela berättelsen som en tillbakablick. Vi får inget veta om när allt detta skedde eller hur längesedan det är, bara att det är i förfluten tid. Också detta är typiskt Ferrante. När saker händer är inte så viktigt som vad som händer. Det är känslor, händelser och skeende som Ferrante vill gestalta och hur dessa påverkar människorna och hur de upplever saker och ting, sin omgivning, sina vänner och släktingar, den rent fysiska miljön.

Ferrantes böcker handlar om relationen mellan män och kvinnor och vilka konsekvenserna blir av detta. Många kallar henne för feminist, men jag håller inte med. Hon är inte feminist i bemärkelsen att hon står på barrikaderna och propagerar för kvinnors rättigheter, nej, Ferrante berättar bara sakligt rakt upp och ner hur saker och ting förhåller sig angående relationen mellan män och kvinnor.

Bildning och utbildning är viktig, kanske t o m mycket viktig för en människa, men ännu viktigare för en persons liv rent praktiskt är hennes relationer till människor. De relationer vi har - eller inte har, men skulle vilja att vi hade - påverkar oss och riktar in våra handlingar och tankar som skulle underlätta relationen ifråga, eller avsluta den. Ferrante talar mycket om bildning och intellektualism i sina böcker, särskilt i sin Neapelkvartett och hon gör det på ett sådant sätt att man förstår att hon själv är en s k intellektuell, men hon visar att hon inte har fastnat med huvudet uppe i molnen, utan hon kan ändå se hur livet rent praktiskt sker och pågår runt omkring henne. Detta gestaltar hon i sina böcker på ett sätt som gör att man känner igen sig och även får nya insikter om saker man redan trodde man visste allt om. Gamla sanningar blir som nya, när de blir sedda ur ett annat perspektiv.

Slutet är frustrerande, för jag förstår inte. Detta beror på att Ferrante medvetet väljer att forma slutet på sina romaner på ett vagt sätt (i alla fall vagt för mig). Nu blir det så att man går och tänker: vad menade hon, egentligen? Vad var det som hände, har jag missat något? Detta är inte alls någon svaghet från författarens sida, utan jag tror det är ett medvetet val, just för att få läsaren att fortsätta fundera på berättelsen, på personerna, olika tänkbara slut, etc.

Älskar ni Ferrante så är denna bok ett måste!

En mycket fin och välskriven bok av en av mina absoluta favoritförfattare. Den är dock inte lika bra som Neapelkvartetten men helt klart läsvärd.