Waarom gelukkig zijn als je ook normaal kunt zijn?

”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” är en fråga som Jeanette Wintersons adoptivmamma ställde till henne, och den sätter tonen för författarens självbiografi. Hon berättar om uppväxten som adopterad hos ett par i Manchester. Hur det var att befinna sig i en strikt religiös miljö där undergången stundade och alla som inte bekände sig till samma troslära som modern skulle brinna i helvetet.
Men det här är samtidigt en berättelse om en flicka som hittar hem i litteraturen och orden. De blir hennes räddning när hon tvingas lämna sitt hem som sextonåring för att kunna leva det liv hon önskar.

.

Jag har tidigare läst Jeanette Wintersons självbiografiska roman Det finns annan frukt än apelsiner, och de två böckerna fungerar bra som komplement till varandra. I romanen var vissa delar uppdiktade, och vissa händelser redigerades bort då de verkade _för_ osannolika. Exempelvis en scen där Jeanette som liten satt utelåst på trappan en hel natt. I självbiografin upplever jag språket som lite mer träigt, men samtidigt berörs jag verkligen av den sårbarhet och uppriktighet som Winterson visar. Uppväxtskildringarna är hjärtskärande.
Bitarna om tillhörighet och identitet var väldigt fina att läsa. Jeanette beskriver hur hon för första gången hittade hem i och med mötet med litteraturen, den blev en sköld mot mammans tyranni i hemmet, om än en undangömd sådan då Jeanette var tvungen att förvara sina böcker under madrassen. Enbart en handfull titlar var tillåtna i hemmet, varav de flesta var bibliska.
Även delarna som beskrev Jeanettes sökande efter sin biologiska mor gjorde ett stort avtryck hos mig.
Av mig får den här boken ⭐️⭐️⭐️+(3,5/5) i betyg.