Den vita boken
Hŭin
Bok av Han Kang
En författare har tagit sig till ett vintrigt Warszawa för att skriva. Hemmet är långt bort och sorgen är tung efter systerns död. Systern fick inte leva mer än timmar. På ett poetiskt och oerhört känsligt sätt kanaliseras smärtan genom det vita. Allt i den omgivande miljön ger bestående intryck.
Den vita boken av Han Kang suddar ut gränsen mellan litteratur och konst. Boken är väldigt konceptuell. Korta stycken poetisk prosa varvas med bilder på vad som hade kunnat vara moderna konstinstallationer. Mitt första intryck är att boken är lite underlig, speciell, nästan experimentell. Läsningen har en lugnande inverkan och språket är verkligen vackert. Det är ingen bladvändare utan snarare en bok som kommer till sin rätt först när den läses långsamt och med gott om tid för eftertanke. Det finns egentligen inte mycket som kan kallas handling. Jag skulle snarare beskriva det som en samling texter som kretsar kring samma tema, samma person, platser, känslor och minnen. Det blir som en stämningsfull kontemplation över liv och död, sorgbearbetning och smärta sett genom ett filter av färgen vit. Berättarens tankar kretsar mycket kring en äldre syster som dog bara några få timmar gammal. Tanken att berättaren antagligen inte hade funnits om systern överlevt är central i berättandet. Det finns flera olika nivåer av berättande här. Bilderna, texten, de tomma vita sidorna och det diffusa som saknas, orden som inte finns med. Läsaren får ta del av tankar men måste själv bestämma vad som menas med dem och vad författaren egentligen vill ha sagt.