När stormen kom : När ljungen blommar

Jag har hört namnet Rosamunde Pilcher i många omgångar under livet, men aldrig läst något av henne. När stormen kom känns som en bra början. Det är feelgood i ett nötskal. En bra historia som lägger sig runt hjärtat som en varm filt.

När stormen kom är ingen lång bok, utan mer av en kortroman, och det kan kännas som att det skulle kunna fått vara lite större utsvävningar, eller varför inte större djupdykning i alltihop. Slutet känns något hastat, och jag skulle gärna fått veta mer om Rebeccas tankar kring allt som händer. Istället känns det som att det bara slutar lite hux flux, precis när historien har kommit igång på riktigt. Och det är faran med en kortare roman, det finns inte tid för alla utsvävningar och sådant som kan lägga ett djup i berättelsen så att man känner att man verkligen lär känna karaktärerna på djupet.

Jag gillar grundhistorien. Att Rebecca oväntat får veta mer om sin familj på sin mammas dödsbädd och sedan reser till familjegodset för att lära känna dem. Persongalleriet är lagom stort för bokens längd och jag tycker också om att det inte är helt tydligt vem som går att lita på och inte, även om jag har mina aningar tidigt. Rebecca som karaktär tycker jag om, och blir lite överförtjust i morfadern, känner jag. Han känns som en typisk brittisk gentleman som man bara läser om i böcker och ser på tv. Morbroderns fru är en sådär falsk person som man bara tycker om att ogilla medan man läser och kusinen Eliot är bra skriven som karaktär. Jag tycker också om att det är svårt att läsa Joss ordentligt. Dessutom tycker jag om vändningen, även om den kanske inte är helt oväntad.

Språket är bra och översättningen fungerar väldigt bra. Man får verkligen känslan av att vara på den engelska landsbygden när man läser boken. Och det är något jag uppskattar väldigt mycket med den här boken, att jag verkligen ser landskapet framför mig, och nu är lite sugen på att besöka Cornwall.