Ruth arbetar som rättsarkeolog och jobbar tätt ihop med Harry som är kommissarie. De träffades för första gången vid ett fall där en flicka inte kunde räddas och nu förföljs Harry av anonyma och hotfulla brev. De påminns om fallet igen när Ruth hittar benrester, lagda i en cirkel. Benresterna är från en ung flicka.
Som jag hade väntat! Ja, på översättningen av Elly Griffiths bok om rättsarkeologen Ruth Galloway som på svenska fick titeln En cirkel av sten.
Den här boken i Ruth Galloway-serien knyter an till det allra första fallet som Ruth var inblandad i. Kommissarie Harry Nelson, som Ruth har dottern Kate med, får hotbrev som påminner honom om ett fall med en försvunnen flicka, en flicka som han inte kunde rädda och som hittades mördad. Ruth jobbar med en utgrävning och hittar ben som inte är uråldriga. Benen visar sig härröra från en flicka som försvann 1981. Allt påminner om det gamla fallet, men den som skrev breven till Nelson då är ju död… I samma veva får Nelson barn med sin fru Michelle och hans förhållande, om nåt sånt nu existerar, med Ruth blir inte mindre komplicerat av detta och att han berättar för sina döttrar om Kates ursprung. Sen försvinner ett litet barn till…
Rörigt värre låter det som, men jag är med på tåget hela vägen. Det här är spännande om än inte så arkeologiskt längre utan mer fokus på relationer. Jag tycker att Ruth har tappat lite av sin tysta sarkasm, den jag verkligen älskar. Kanske blir det så när så många känslor är i farten. Ruth har en hel del att fundera över och i den här boken anar jag både sorg och vemod bland tankarna om framtid. Jag blir emellertid inte klok på vem mördaren är och varför det lilla barnet kidnappas förrän allt får sin förklaring i slutet. Det gillar jag, jag ska som läsare inte kunna lista ut saker och ting i förväg.
Mitt omdöme blir det högsta.
Den här boken i Ruth Galloway-serien knyter an till det allra första fallet som Ruth var inblandad i. Kommissarie Harry Nelson, som Ruth har dottern Kate med, får hotbrev som påminner honom om ett fall med en försvunnen flicka, en flicka som han inte kunde rädda och som hittades mördad. Ruth jobbar med en utgrävning och hittar ben som inte är uråldriga. Benen visar sig härröra från en flicka som försvann 1981. Allt påminner om det gamla fallet, men den som skrev breven till Nelson då är ju död… I samma veva får Nelson barn med sin fru Michelle och hans förhållande, om nåt sånt nu existerar, med Ruth blir inte mindre komplicerat av detta och att han berättar för sina döttrar om Kates ursprung. Sen försvinner ett litet barn till…
Rörigt värre låter det som, men jag är med på tåget hela vägen. Det här är spännande om än inte så arkeologiskt längre utan mer fokus på relationer. Jag tycker att Ruth har tappat lite av sin tysta sarkasm, den jag verkligen älskar. Kanske blir det så när så många känslor är i farten. Ruth har en hel del att fundera över och i den här boken anar jag både sorg och vemod bland tankarna om framtid. Jag blir emellertid inte klok på vem mördaren är och varför det lilla barnet kidnappas förrän allt får sin förklaring i slutet. Det gillar jag, jag ska som läsare inte kunna lista ut saker och ting i förväg.
Mitt omdöme blir det högsta.