Signe : livshistoria om krigens barn i det tjugonde århundradet

1948... ödesåret då min barndom försvann... Kriget var över...freden var tung...men den upphörde den också det året...utan minsta hälsning...kanske såg han mig... kanske inte, jag satt på lillstugetrappan... täljde på en eneklyka... Det skulle bli en slangbella... det blev den sista jag gjorde... Han gick över gårdsplanen med repet... vart går du pappa... jag hörde hans tunga steg i trappan upp till vinden... jag frågade inte... min pappa, som jag mindes sedan jag var tre år, fick aldrig lära känna honom... Visste jag inget om lidande... vanmakt... liv... död... jo, det visste jag redan som 12 åring...jag kunde ha frågat Pappa vart går du... Kan det finnas ögonblick då allt ät förfruset... då inget kan värmas upp... då människosjälen blivit till is -Har jag rätta att uppleva och nu tiga stilla -Rätt att känna och inte förstå -Att se men ändå blunda -Då ingen frågar... ingen vill höra... ingen vill förstå... Vart är jag då på väg... Ögonblick då allt frusit till is... då är det för sent att fråga Vart går du...