Brevet till Helga
Svar við bréfi Helgu
Bok av Bergsveinn Birgisson
Brevet till Helga är en roman om den förlorade kärleken, men också om en förlorad kultur. En gammal man skriver brev till Helga, kvinnan som han en gång hade ett kortvarigt, intensivt förhållande med och som han aldrig har slutat att älska. Hon bad honom att lämna sin fru och sin gård och följa med henne till staden, men han valde att stanna. Först nu, decennier senare, känner han sig redo att förklara varför. Birgissons prisbelönta roman ångar av erotik och är sprungen ur den isländska berättartraditionen. Men framför allt är den en stark berättelse där stad ställs mot land, tradition mot framsteg och kärlek mot plikt.
Den här boken är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Boken är inte mer än knappt 120 sidor så man kan tycka att den borde var snabbläst och lättläst. Den handlar om Bjarni som bor på den isländska landsbygden och om hans förälskelse till grannfrun Helga. Jag tycker att den var svårläst och krånglig, jag hade svårt att hänga med mellan livet på gården med alla lamm/får och Bjarnis kärleksförklaringar till Helga som ofta var åt det sexistiska hållet, så upplevde jag det i alla fall. Jag fick läsa långsamt och jag fick läsa om meningarna flera gånger om ibland och ändå att jag svårt att hänga med. Det var otroligt många namn och eftersom boken utspelar sig på Island så hakade jag upp mig på att försöka läsa de isländska namnen rätt, vilket jag inte lyckades med (Hihi). Detta var tyvärr inte en bok för mig.
"Brevet till Helga" har jag läst långsamt. Bjarnis brev till sin älskade Helga går inte att speedläsa. Istället har jag njutit av resan och badat i språket från början till slut med endast en nattsömns uppehåll.
Kanske behöver man känna till något om Island, läst Njals saga eller Laxness åtminstone vara nyfiken på detta förunderliga land för att kunna uppskatta Birgissons vackra berättelse. Själv har jag bott där i omgångar och min dotter är halvisländsk och även om boken till största del utspelar sig på 40-talets rurala Island känner jag igen mig. Maten, småfolket, landskapet...
Men människoöden är universella och det är karaktärerna som gör berättelsen levande: gamle Gísli och den Sigrid han så varsamt älskat i livet och i döden, konsulenten på baggepremieringen, Ingjaldur på Hóll och hans missriktade fertilitetstips... och så djuren, Dindill och Kútur och alla de som håller människorna vid liv. För det är det de gör på landet.
Bjarni riktar skarp kritik mot stadens lockelser som han menar släcker gnistan hos såväl människor som änder. Kommersialismen har tagit död på den traditionella slöjden och ersatt det som är sant inom oss alla med massproducerat skit.
"Skulle jag flytta till Reykjavik för att gräva diken (...) Överge den trakt där mina förfäder levt i tusen år, för att arbeta i en stad där man aldrig såg resultatet av sina händers verk (...) Där folk säger att tid är pengar och slösar bort på teater och nöjesliv vad de förtjänat i terylenekläder på kontor. Bort från småfolket i sluttningen. Från de nejder där historien talade från varje kulle, varje backe. Där jag skjutit en räv medan jag satt och sket. Bort från stenar jag talade med som barn."
"Brevet till Helga" är inte bara vacker, den är rolig också. När byalaget talar skrämt om atomvapen försäkrar gamle Ingjald att människan då aldrig byggt något hon inte klarade av själv.
"Då reste sig drängen på Raudamel, med pomada i håret och sade att han hade ett exempel. Heidinn på Klaufnabrekki hade snickrat ihop en alldeles för stor skottkärra, skyfflat den full med koskit och vandrat iväg med den nedför sluttningen. Orkade sedan inte hålla den, och den tippade över kanten. där ligger den än."
I början kan det verka som att hela boken ska handla om fårskötsel, men håll ut några sidor till, den är trots allt väldigt kort. Och du kommer att bli belönad för mödan.
Kanske behöver man känna till något om Island, läst Njals saga eller Laxness åtminstone vara nyfiken på detta förunderliga land för att kunna uppskatta Birgissons vackra berättelse. Själv har jag bott där i omgångar och min dotter är halvisländsk och även om boken till största del utspelar sig på 40-talets rurala Island känner jag igen mig. Maten, småfolket, landskapet...
Men människoöden är universella och det är karaktärerna som gör berättelsen levande: gamle Gísli och den Sigrid han så varsamt älskat i livet och i döden, konsulenten på baggepremieringen, Ingjaldur på Hóll och hans missriktade fertilitetstips... och så djuren, Dindill och Kútur och alla de som håller människorna vid liv. För det är det de gör på landet.
Bjarni riktar skarp kritik mot stadens lockelser som han menar släcker gnistan hos såväl människor som änder. Kommersialismen har tagit död på den traditionella slöjden och ersatt det som är sant inom oss alla med massproducerat skit.
"Skulle jag flytta till Reykjavik för att gräva diken (...) Överge den trakt där mina förfäder levt i tusen år, för att arbeta i en stad där man aldrig såg resultatet av sina händers verk (...) Där folk säger att tid är pengar och slösar bort på teater och nöjesliv vad de förtjänat i terylenekläder på kontor. Bort från småfolket i sluttningen. Från de nejder där historien talade från varje kulle, varje backe. Där jag skjutit en räv medan jag satt och sket. Bort från stenar jag talade med som barn."
"Brevet till Helga" är inte bara vacker, den är rolig också. När byalaget talar skrämt om atomvapen försäkrar gamle Ingjald att människan då aldrig byggt något hon inte klarade av själv.
"Då reste sig drängen på Raudamel, med pomada i håret och sade att han hade ett exempel. Heidinn på Klaufnabrekki hade snickrat ihop en alldeles för stor skottkärra, skyfflat den full med koskit och vandrat iväg med den nedför sluttningen. Orkade sedan inte hålla den, och den tippade över kanten. där ligger den än."
I början kan det verka som att hela boken ska handla om fårskötsel, men håll ut några sidor till, den är trots allt väldigt kort. Och du kommer att bli belönad för mödan.