Vägen till Kriser och kransar : parodins grepp och driftens bilder hos Birger Sjöberg

Hur gick den till, den stora och snabba förändringen i Birger Sjöbergs författarskap från de idylliska och lätt parodiska Fridas Bok 1922 och Kvartetten, som sprängdes 1924 till den banbrytande och svårbegripliga Kriser och kransar 1926? Eva Hættner Aurelius lyfter fram två faktorer. Den första är stilens, särskilt metaforernas, ursprung i den parodiska tekniken i fridavisorna. Teorin är att parodin genom att på en gång utgå från och förändra litterära klichéer åstadkommer ett nytt uttryck, som framställer världen och människan på ett nytt sätt. I Kriser och kransar kan man se hur Sjöberg i sina bilder använder litterära klichéer från 1800-talets lyriska allmänning, men förvränger och utvecklar dem till ett egendomligt förtätat bildspråk. Den andra faktorn är Sjöbergs kännedom om de psykoanalytiska idéerna i Poul Bjerres Hur själen läkes från 1923. Det är idéer om en liv--dödcykel i psyket, om ångesten som förutsättning för skapandet, om sublimeringens mekanismer, om driften som urenergin i all andlig verksamhet. Undersökningen bygger på utredningar och dateringar av ett omfattande arkivmaterial, och visar utvecklingen inom Sjöbergs diktning under de år då Kriser och kransar växte fram. Eva Hættner Aurelius är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, och har bl.a. forskat om Birger Sjöbergs fridavisor (Fridas visor och folkets visor, 1985) och om kvinnors självbiografier (Inför lagen, 1996).