Människosläktets andliga

"Revolutionen äter sina egna barn", brukar det heta. Också den franska revolutionen visade sig matfrisk i det avseendet. En av dem som slukades var matematikern och samhällstänkaren Jean Antoine Nicolas de Condorcet (1743-1794). Innan hans namn skrevs upp på proskriptionslistan hade Concorcet avverkat både en vetenskaplig och politisk karriär. Det var faktiskt han som i nationalförsamlingen utropade den första franska republiken 1792. Samtidigt infördes i Frankrike en ny tideräkning. Bara ett år därefter hade Revolutionen gått över i den fas som kallas Skräckväldet, och många av de tidigare försvararna av omvälvningen utpekades nu som motståndsmän och blev avrättade. En av dessa efterspanade var Condorcet. Man vet inte om han mördades eller hann beröva sig själv livet. Manuskriptet till den bok som här föreligger i svensk översättning blev färdigt den 4 oktober 1793, dagen efter att Condorcet av revolutionstribunalet hade anklagats för sammansvärjning. I ett brett panorama över mänsklighetens historia berättar här Condorcet i tio olika avsnitt om utvecklingsgången från okunskap och barbari till vetenskapligt tänkande. Som den upplysningsman han var hyste han den djupaste avsky för all slags religion och såg i Förnuftets utveckling det sanna medlet för människans förvandling från primitiv urtidsvarelse till utvecklad kulturbärare. Den tid som var hans egen - det slutande 1700-talets upplysningsepok med ty åtföljande revolution - betecknar i Condorcets framställning kulmen på en krokig och famlande utveckling. Vad Franska revolutionen skulle leda fram till - ett nytt envälde - fick han för egen del aldrig uppleva. Men hans manuskript återfanns och avspeglar i en glansfull framställning upplysningstida utvecklingsoptimism. Hans bok är på samma gång historiefilosofiskt dokument och tankeväckande analys av det mänskliga samhällets framväxt.