Hon sjöng på vinden : blodsband och vatten

"Att minnas kärleken är att dö väl." Att minnas sitt liv är en slags teknik, att plötsligt se mönster kan ge ny förståelse för det som hänt, bli en förklaring till att vi blev den vi blev. Och vi inser att vi bär våra släktingar inom oss, på gott och ont. Eivor Martinus har skrivit en personlig text, nära, ogarderad. Hon manar fram minnesbilder som tar form under sömnlösa nätter och pockar på att återigen få bli hörda och sedda. Berättelserna vävs in i varandra, dåtid och nutid glider ihop. Två släkter, en från Dalarna och en från Göteborg, utgör stommen och kontrasterna i den person som är berättaren. Familjehistorien är en, men blir till ett allmängiltigt exempel på svensk historia under det senaste seklet, en berättelse om liv och död, kärlek och sorg, fattigdom och uthållighet, oväntade arv, emigration och kanske framför allt: kvinnors styrka. Eivor Martinus är född i Sverige men har bott i England sedan 1960-talet. Hon debuterade som romanförfattare 1971 och har sedan dess skrivit och översatt ca 30 pjäser, både till och från svenska. Flera av dem har spelats av BBC. År 2000 utkom hennes biografi Strindberg and Love på engelska. Hon har mottagit priser och belöningar av bland annat Svenska Akademien, British Comparative Literature Association och Sveriges Författarförbund. På Carlsson Bokförlag utgav hon 2007 Lite djävul, lite ängel Strindberg och hans kvinnor, och senast I går sjöng näktergalen en sann berättelse om kärlek och alzheimer (2016). Författaren skriver med en stillsam, eftertänksam ton utan att göra anspråk på absoluta fakta. Jag tycker mycket om Hon sjöng på vinden. Det är en minnesbok. Alla borde skriva en sådan och ge till sina närmaste. Jane Betts i Blekinge Läns Tidning