Jag älskar poesi: En bok utan namngivna kapitel - allt ligger i betraktarens ögon.

"Alla har en egen historia. Alla har något att berätta men ingen har tid att lyssna. Gatorna fylls av ljud men var är alla öron som vill lyssna. Jag vill inte lyssna, jag vill bara bli hörd." Alexandras ord, tankar, poesi och noveller, skrevs när hon var mellan 15-17 år, innan sitt självmord 2001. "Fantastisk text med stark innebörd och stor känsla för ordens valör, språkets rytm och en formuleringskonst som det glöder om" var den motiveringen som Alexandra fick postumt i en skrivartävling när hon vann med sin novell"Inre glöd" efter sin död. Det här är en bok utan namngivna kapitel - allt ligger i betraktarens ögon. En bok som längtar efter att få bli läst och få vikta hörn där läsaren blir berörd. Alexandra Flodman, en ung tjej med skrivardrömmar men med en stor oro på insidan och med ett självdestruktivt beteende. Alexandra skrev och skrev - var hon än befann sig. Skickade in olika bidrag till ungdomstidningar och fick vissa utgivna. Hösten 2001 vann Alexandra en novelltävling som Aftonbladet/UNICEF hade utlyst - men tyvärr fick hon aldrig ta emot telefonsamtalet om priset. Alexandra fick hjälp och stöd men valde ändå att ta sitt liv när hon var 17 år. Rose-Marie Flodman, mamma till Alexandra. Stolt mamma. 13 år efter min dotters självmord fick jag kraft och styrka och öppnade skåpet och tog fram lådan som alla Alexandras skrivna ord, dikter och noveller förvarades i. Jag läste och insåg att lådan innehöll en skatt. En skatt som kan hjälpa andra vilsna unga, men även vuxna, att få en röst.