Kajakbyggerskan

Boken handlar om 50-åriga Mia som befinner sig i en livskris. Hon har blivit lämnad av sin man helt plötsligt och är sjukskriven.
Hon har ingen energi och orkar inte ta sig för något.
När hon surfar på nätet hamnar hon på en sida om att bygga en kajak.
Detta väcker hennes intresse och hon känner direkt att det här kan bli något som kan ge henne energi.
Hon börjar skriva till denne Jim, en man från Australien, som har sidan med kajaker.
Detta blir början till ett uppvaknande för Mia. Hon vågar äntligen ta steg att göra det hon egentligen hela tiden ville göra, att snöra på sig skorna och bege sig ut i världen.

Det är en fin bok som är väldigt välskriven och det går verkligen att sätta sig in i hur Mia mår och hur utmattande små saker i vardagen kan vara när man mår så dåligt.
Det är också spännande att se hur hon utvecklar nya relationer till människor som hon möter och att de blir mer och mer viktiga för henne.
Och att hon inte har varit sann mot sig själv och ärlig mot andra.
Det är härligt att läsa att det aldrig är för sent.
Äventyret finns kvar att utforska.
Oavsett ålder. 😊

Mia är nyseparerad och känner sig övergiven. Hon slösurfar på nätet och hittar Jim som bor i Australien och visar hur man bygger en kajak. Mia bestämmer sig för att göra just det.
Hon ska bygga en träkajak.
Ett steg i taget tar hon tag i det praktiska, börjar medicinera, prata med andra och långsamt börjar hon leva igen. Bit för bit så blir kajaken sågad, slipad och sammansatt.
Precis som Mia.
Det är mycket sorg, framtid, saknad, vänskap och kärlek i denna långsamma bok, men en oväntad, lågmäld pärla om en inre resa mitt i livet.

Den som lidit av depression kan säkert relatera till vissa delar av boken, lika så den som känt att den behövt något annat/nytt i sitt liv.
Handlingen är inte direkt händelsefull men ändå tillräcklig för att man ska vilja läsa vidare, och jag tycker att det passar denna bok. Både karaktärer och handling känns väldigt verklighetstroget och jag tror att den kan inspirera sin läsare till att våga drömma och ta tag i de saker som man tänkt man ska göra men som ännu väntar. Och framförallt så tycker jag boken in ger hopp om att allt blir bra tillslut .

Boken beskrivs som feegood, men är stundtals ganska jobbigt att läsa, framför allt i början när Mia är väldigt deprimerad efter separationen från sin man. Tack vare kajakbygget, och även att hon hjälper en äldre kvinna som svimmar utanför hennes fönster, får Mia kontakt med flera människor som på olika sätt hjälper henne. Det är en fin och lite annorlunda berättelse där vi får följa Mias tankar och hur hon tar sig vidare efter separationen.

Mia är en kvinna runt 50 som en dag finner sig stå mitt i en livskris i samband med en skilsmässa. Hon har såväl vänner som familj som bryr sig, hon har en läkarkontakt, piller och psykolog. Ändå är det inte detta som gör att Mias liv tar en vändning, utan idén om att göra nånting hon aldrig har gjort tidigare. Mia bestämmer sig för att bygga en kajak. I detta projekt tvingas hon inte bara lära sig en massa nya saker, hon tvingas söka hjälp och ta nya kontakter. Utöver det händer det saker i grannskapet som ger henne flera nya vänner, inklusive en hund.

Jag sveps in direkt i berättelsen. Mia är till att börja med svag, orkeslös och deprimerad, men hon reser sig och tar tag i sitt liv genom kajakbyggarprojektet. Hon vågar sig på nånting helt nytt och det leder henne framåt, inte bakåt. För mig blir Mia direkt en vän… Eller snarare en person jag skulle ha kunnat vara vän med på riktigt om hon existerade. Författaren skildrar otroligt insiktsfullt det mänskliga psyket med dess inte alltid logiska handlingar. Även övriga karaktärer, allt från kajakexperten Jim i Australien till snickaren Lennart och grannen Micke, som det ganska ofta luktar alkohol om, tecknas trovärdigt. Så trovärdigt att jag bara blir otroligt nyfiken på dem alla. Sen inser jag att de enbart existerar i fiktionen.

Att läsa feelgoodromaner är inte nåt jag gör så ofta. Det jag emellertid har börjat lära mig är att många av dem börjar med feelbad. På så vis tycker jag att många av dem inte är så pjåkiga. För livet innehåller ju både good and bad.

Men alla feelgoodromaner är förstås inte av hög klass. Det är dock Kajakbyggerskan. Utöver att bygga en story som håller från början till slut skriver författaren bra. Det tar ett tag att komma in i de till en början ganska långa meningarna. Men det är ju så vi tänker, ganska ofta i långa, vindlande meningar. I det här fallet skildrar detta väldigt bra huvudpersonens mående.

Som alltid när jag läser böcker jag har fått för recension läser jag dem med blyertspenna i handen. Jag stryker under saker på flera ställen i boken. Antingen är det spännande formuleringar eller också är det bara ord som går rakt in. Jag kan inte bjuda på alla citat, men här kommer ett:

”Jag höll mitt löfte och åkte till mamma på kvällen. Jag höll alltid mina löften liksom jag var plikttrogen intill döden; Plikten framför allt.

Mitt omdöme blir – och detta trodde jag faktiskt inte själv – det högsta. Den här boken fastnar.