I denna rafflande händelserika tredje del i trilogin om Janakippo åker hon till Stockholm för att vara med på en utställning. Det förflutna hinner ifatt henne, men det öppnas också nya dörrar för henne. Med hjälp av kärlek och Janakippos passion för konst kanske hon kan få ett värdigt liv ändå?.
Bror dog och lämnade mig kvar. Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.
Janakippo har bara den inre rösten kvar av bror. Han säger saker hon vill och inte vill höra. Ofta är de rätt uppkäftiga mot varandra. Ibland svarar han inte. Men han är för alltid en del av henne, som en martall med dubbla stammar sitter de ihop, alltid.
Janas dotter Diana har förstått att de lerskulpturer som Jana skapat ur minnet efter personer hon känt och som varit ett slags egen terapi, de är något alldeles unikt. Diana får ett galleri i Stockholm att ställa ut janas konst och hon berättar vid vernissagen om männen hon skulpterat, fyllebataljonen. Och modren.
Jana har bestämt sig för att göra upp med sitt förflutna, vi får ta del av tiden i Stockholm då hon studerade på konstfack. Det är en brutal berättelse om övergrepp och kränkningar som blivit en följetong i janas liv. Dock är jana ingen svag människa, tvärtom, hon är en överlevare och kämpe, en pricksäker skytt som får svaga män förbannade. Likväl kan hon inte stå emot det som kan göra ont och dem som behandlar henne illa. Dock kommer hon här till insikt, vad betyder mest för henne, vilka val behöver hon göra.
Tredje boken i janakipposviten är en värdig avslutning som ger många förklaringar. Språket, glimten i ögat och humorn i det mörka hänger kvar hela vägen och det finns ett hopp trots besvikelser och sorg. Stort tack till Karin Smirnoff för att jag fått ta del av janas liv!
Janakippo har bara den inre rösten kvar av bror. Han säger saker hon vill och inte vill höra. Ofta är de rätt uppkäftiga mot varandra. Ibland svarar han inte. Men han är för alltid en del av henne, som en martall med dubbla stammar sitter de ihop, alltid.
Janas dotter Diana har förstått att de lerskulpturer som Jana skapat ur minnet efter personer hon känt och som varit ett slags egen terapi, de är något alldeles unikt. Diana får ett galleri i Stockholm att ställa ut janas konst och hon berättar vid vernissagen om männen hon skulpterat, fyllebataljonen. Och modren.
Jana har bestämt sig för att göra upp med sitt förflutna, vi får ta del av tiden i Stockholm då hon studerade på konstfack. Det är en brutal berättelse om övergrepp och kränkningar som blivit en följetong i janas liv. Dock är jana ingen svag människa, tvärtom, hon är en överlevare och kämpe, en pricksäker skytt som får svaga män förbannade. Likväl kan hon inte stå emot det som kan göra ont och dem som behandlar henne illa. Dock kommer hon här till insikt, vad betyder mest för henne, vilka val behöver hon göra.
Tredje boken i janakipposviten är en värdig avslutning som ger många förklaringar. Språket, glimten i ögat och humorn i det mörka hänger kvar hela vägen och det finns ett hopp trots besvikelser och sorg. Stort tack till Karin Smirnoff för att jag fått ta del av janas liv!
Den avslutande delen i Jana Kippo-sviten är den bästa i min mening. Det är den del då vi får som mest chans att sympatisera med huvudkaraktären i jakt på sin identitet och ett hem. Det ryktas om någon form av filmatisering, och jag tror att det formatet passar sig bättre för denna saga om att bearbeta trauman och bryta beteendemönster som sitter i sedan barnsben.
Tredje och sista boken om Jana Kippo. Som de tidigare två böckerna är den tragisk, sorglig och rå. Men gillade den här mer än de första två böckerna. Språket är helt genialt. Och författarens uppmärksamhet och känsla för människors psyke och för alla detaljer. Otroligt imponerad av henne. Overall är den för tragisk för min smak men jag fastnade ändå för karaktärerna så pass mycket att jag behövde fortsätta läsa hela serien. Absolut läsvärd.
Bästa bokserien som typ någonsin har skrivits! Avundsjuk på alla som har dessa böcker kvar. Språket, miljöbeskrivningar, karaktärerna, allt är så magiskt
Jana lyckas inte rädda Bror efter att han har kastat sig utför ett stup och hon vill inte inse att han är borta. Hon för ständigt en dialog med honom i sitt huvud och han känns ständigt närvarande. Hennes chef inom hemtjänsten hör av sig och tjatar sig till att Jana ska börja jobba nästan omgående eftersom det är sådan personalbrist och Jana går med på det, även om hon inte sörjt klart.
Så får hon, genom sin dotter Diana och ”byxkjolen” en inbjudan till att delta med sina lerfigurer vid en utställning i Stockholm och hon väljer att åka dit. Väl i Stockholm gör sig hennes förflutna påmint och vi får veta ännu mer om hennes trasiga bakgrund med män som dricker, misshandlar och våldtar.
På utställningen träffar Jana Nikki, vars far är stenhuggare i Bohuslän och när Jana får se en bild på ett av hans verk blir hon helt fascinerad och bestämmer sig för att åka dit för att se om hon kan utveckla sin konstnärskap. Detta trots att hon i förväg vet att även detta är en man som dricker och misshandlar…
Den tredje och avslutande delen om Janakippo från det fiktiva Smalånger någonstans i Västerbotten gör mig inte besviken. Karin Smirnoff bjuder fortfarande på sitt speciella sätt att skriva och beskriva och det berör på alla plan. Läs, läs, läs!
Så får hon, genom sin dotter Diana och ”byxkjolen” en inbjudan till att delta med sina lerfigurer vid en utställning i Stockholm och hon väljer att åka dit. Väl i Stockholm gör sig hennes förflutna påmint och vi får veta ännu mer om hennes trasiga bakgrund med män som dricker, misshandlar och våldtar.
På utställningen träffar Jana Nikki, vars far är stenhuggare i Bohuslän och när Jana får se en bild på ett av hans verk blir hon helt fascinerad och bestämmer sig för att åka dit för att se om hon kan utveckla sin konstnärskap. Detta trots att hon i förväg vet att även detta är en man som dricker och misshandlar…
Den tredje och avslutande delen om Janakippo från det fiktiva Smalånger någonstans i Västerbotten gör mig inte besviken. Karin Smirnoff bjuder fortfarande på sitt speciella sätt att skriva och beskriva och det berör på alla plan. Läs, läs, läs!
Sista delen, eller kommer det kanske fler? Jag hoppas det! Tredje delen är bättre än andra och tar en ny vändning med mindre fokus på smalånger. Tidvis hoppig i tiden men binds ihop så bra
Sen for jag hem, tredje och sista boken om Jana Kippo av Karin Smirnoff.
Jana bearbetar sorgen efter Bror. Gemenskapen vill ha honom, hon vill behålla honom i Smalånger. I sin egen resa vandrar hon i minnenas dunkla skog. Blåser all vett och sans ur nutiden samtidigt som hon finner hopp om framtiden.
Den här bokserien och Karin Smirnoffs sätt att skriva på har hyllats över hela landet. De går inte att recensera i sin unikhet.
Det bästa med dem är all dialekt och det totalt avskalade uttryckssättet.
Bra skrivet Karin!
Jana bearbetar sorgen efter Bror. Gemenskapen vill ha honom, hon vill behålla honom i Smalånger. I sin egen resa vandrar hon i minnenas dunkla skog. Blåser all vett och sans ur nutiden samtidigt som hon finner hopp om framtiden.
Den här bokserien och Karin Smirnoffs sätt att skriva på har hyllats över hela landet. De går inte att recensera i sin unikhet.
Det bästa med dem är all dialekt och det totalt avskalade uttryckssättet.
Bra skrivet Karin!
Avslutande delen på en fantastisk trilogi. Magiskt språk som jag tror tyvärr avskräcker många! Men var inte rädda, man kommer snabbt in i hur man läser det och då är det såååå bra!
Smirnoff väger ihop historien om Jana och hennes närmaste på ett bra vis!
Smirnoff väger ihop historien om Jana och hennes närmaste på ett bra vis!
Stark avslutning på stark trio! Jag älskar titlarna som sammanfattar hela historien. Nu i sista boken är det fokus på janakippo själv och vi får veta vad som hänt henne innan hon kom tillbaka till Smalånger, men också vad hon tar sig för efter allt som hänt i bok 1 och 2. Mycket bra!
Det är den tredje och sista romanen om Jana Kippo, men det går inte att tala om den utan att nämna de två föregående "Jag for ner till bror" och "Vi for upp till mor". När den första kom blev jag förälskad i det vackra omslaget. Läste och blev fascinerad av det speciella språket men äcklad av mörker, övergrepp och incest.
Den andra boken läste jag av bara farten och kände mig bekväm med skrivsättet utan versaler och skiljetecken. Och om Klippogården, Janas barndomshem där tvillingbrodern Bror bodde kvar. Den fiktiva platsen Smalånger, Janas arbete i hemtjänsten mm.
Nu i den tredje boken är Bror död och Jana för hela tiden en inre dialog med den döde. Jana befinner sig tidvis i Stockholm. En ny miljö men fortfarande män som dricker för mycket blir råa och våldsamma och Jana finner sig. Där någonstans tröttnar jag på äckel och språk och läser något glättigare.... Men är inte färdig så jag väljer att lyssna istälelt. Börjar om och lyssnar på Lo Kapis alldeles fantastiska uppläsning och allt faller på plats.
Det är en mörk bok om att överleva under grymma omständigheter. En strimma hopp tänds - och släcks ibland. Janas liv är som det är, hon är stark hon överlever. Men också skör visar hennes inre monolog
Bokserien är på många sätt outstanding och lever kvar som ett eko i mig om att så kan livet också vara. Och jag tänker på författare som Sara Lidman, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren....
Den andra boken läste jag av bara farten och kände mig bekväm med skrivsättet utan versaler och skiljetecken. Och om Klippogården, Janas barndomshem där tvillingbrodern Bror bodde kvar. Den fiktiva platsen Smalånger, Janas arbete i hemtjänsten mm.
Nu i den tredje boken är Bror död och Jana för hela tiden en inre dialog med den döde. Jana befinner sig tidvis i Stockholm. En ny miljö men fortfarande män som dricker för mycket blir råa och våldsamma och Jana finner sig. Där någonstans tröttnar jag på äckel och språk och läser något glättigare.... Men är inte färdig så jag väljer att lyssna istälelt. Börjar om och lyssnar på Lo Kapis alldeles fantastiska uppläsning och allt faller på plats.
Det är en mörk bok om att överleva under grymma omständigheter. En strimma hopp tänds - och släcks ibland. Janas liv är som det är, hon är stark hon överlever. Men också skör visar hennes inre monolog
Bokserien är på många sätt outstanding och lever kvar som ett eko i mig om att så kan livet också vara. Och jag tänker på författare som Sara Lidman, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren....
Underbara böcker alla tre! Något lugnare del tre och man får veta mer om Janakippo. Språket, norrland och alla figurer. Hoppas det bli en fortsättning. Janakippo är fantastisk!!
Den avslutande delen i Smirnoffs fantastiska trilogi är ett måste at läsa om en läst de två första. Den är i samma anda, språkligt och tematiskt. Eländes liv våld och död kryddar med lite kärlek och värme gestaltar ännu en gång janakippos liv.
Uppläsaren gör ett mycket gott arbete som ger berättelsen än mer trovärdig.
Uppläsaren gör ett mycket gott arbete som ger berättelsen än mer trovärdig.
Har man läst de två första böckerna i trilogin måste man också läsa den här! Det var härligt att få träffa på Jana Kippo igen. Hon är en sådan romanfigur som man tror att man har träffat och kommer finnas med i ens medvetande länge... Jag tycker det var en fin avslutning på trilogin - men jag måste ändå säga att jag är VÄLDIGT nyfiken på vad som händer med Jana sen... En fortsättning hade jag inte tackat nej till! Utan att avslöja handlingen så knyts historien ihop och man får reda på mer om Jana som person. Språket är lika underbart som vanligt. Ville inte att den skulle ta slut...
Sen for jag hem är en suggestiv berättelse som går in under huden. Den språkliga dräkten i den här serien är lika fantastisk som den är speciell. Ett antal nyskapande ord dyker upp som är så mitt i prick att jag bara kan le. Det är något hypnotiskt när jag läser, jag sugs in i berättelsen utifrån det sätt den berättas på och karaktärerna som befolkar den. Man måste ha fokus och vara uppmärksam under läsningen, samtidigt som det aldrig blir något som skaver eller är i vägen, så boken är ändå lättläst. Även i en stressig tid förmådde Sen for jag hem att fånga mitt intresse. Sen for jag hem är också ett kärt återseende med den karga, ärliga och komplexa janakippo. Jag vet inte vad jag skulle tycka om jag mötte henne i verkliga livet, men hon är till det yttersta mänsklig och trovärdig. Sen for jag hem är en destruktiv och sorglig berättelse, men med en allmänmänsklig kärna som gör att man ändå ser ett visst hopp. Det är förunderligt hur överlevnadsbenägna vi är.
Sen for jag hem är på många sätt en bra avslutning av en fantastisk trilogi men det är några saker som gör att den inte sveper med mig lika absorberande som tidigare delar. Framförallt är det miljön. Jag har älskat det norrländska (och ja, jag vet att det är mycket som varierar inom Norrland, men jag känner igen så mycket) i både karaktärer och miljöer. Att janakippo minns tillbaka på Stockholmstiden kan jag förstå, det ger något om hennes bakgrund, men det är inte lika bra som Norrland. Men det som drar ner helhetsintrycket är turen till Bohuslän som blir alltför stor del av berättelsen för min smak. Jag har inte heller någon relation till den typen av miljö.
Den första delen handlar i stor utsträckning om Fadern, den andra om Modern, och även om Fadern återkommer här så är det janakippos relation till sin dotter som berättelsen rör sig i cirklar runt. Det ger upphov till en hel del tankar, och ger ett annat perspektiv på janakippo. Jag upplever också ett större fokus på janakippos fysiska utseende, som jag inte minns från tidigare böcker.
I hela trilogin finns genom janakippos liv en del träffsäkra betraktelser över vår samtid. Allt från privatisering av äldrevård till beskrivningar av de unga människor som kommer till Sverige för ett bättre liv men som blir utnyttjade. Det är intressant och bra gjort, och man blir aldrig skriven på näsan.
En sista fundering som jag behöver prata om med någon som läst boken – hur tolkar ni avslutningen?
När jag först plockade upp Jag for hem till bror var jag skeptisk. Beskrivningen lockade mig inte, och de första sidorna kämpade jag med språket (jag som är en grammatikfascist). Men sen blev jag helt fast, och som helhet är den här trilogin en av de bästa jag läst på senaste år. Jag är nyfiken på vart Karin Smirnoff ska ta vägen nu i sitt författarskap.
Sen for jag hem är på många sätt en bra avslutning av en fantastisk trilogi men det är några saker som gör att den inte sveper med mig lika absorberande som tidigare delar. Framförallt är det miljön. Jag har älskat det norrländska (och ja, jag vet att det är mycket som varierar inom Norrland, men jag känner igen så mycket) i både karaktärer och miljöer. Att janakippo minns tillbaka på Stockholmstiden kan jag förstå, det ger något om hennes bakgrund, men det är inte lika bra som Norrland. Men det som drar ner helhetsintrycket är turen till Bohuslän som blir alltför stor del av berättelsen för min smak. Jag har inte heller någon relation till den typen av miljö.
Den första delen handlar i stor utsträckning om Fadern, den andra om Modern, och även om Fadern återkommer här så är det janakippos relation till sin dotter som berättelsen rör sig i cirklar runt. Det ger upphov till en hel del tankar, och ger ett annat perspektiv på janakippo. Jag upplever också ett större fokus på janakippos fysiska utseende, som jag inte minns från tidigare böcker.
I hela trilogin finns genom janakippos liv en del träffsäkra betraktelser över vår samtid. Allt från privatisering av äldrevård till beskrivningar av de unga människor som kommer till Sverige för ett bättre liv men som blir utnyttjade. Det är intressant och bra gjort, och man blir aldrig skriven på näsan.
En sista fundering som jag behöver prata om med någon som läst boken – hur tolkar ni avslutningen?
När jag först plockade upp Jag for hem till bror var jag skeptisk. Beskrivningen lockade mig inte, och de första sidorna kämpade jag med språket (jag som är en grammatikfascist). Men sen blev jag helt fast, och som helhet är den här trilogin en av de bästa jag läst på senaste år. Jag är nyfiken på vart Karin Smirnoff ska ta vägen nu i sitt författarskap.
Som de i tidigare böckerna är det som att man upplever berättelser i Janas huvud, perspektivet är ur hennes innersta sinnen. Otroligt hur hon lyckas göra en trilogi med aå olika handling, men ändå så lika böcker! Med språket som röd tråd!
Ett värdigt avslut på en enastående bokserie. Vi får lära känna Jana ytterligare, och hon växer i mina ögon till en bredare personlighet. Smirnoff håller kvaliteten även i den tredje boken, även om den i vissa aspekter är svagare än de tidigare böckerna. Detta endast i vissa tillbakablickande avsnitt som känns nästan parodiska i sin eländighet, till skillnad från de tidigare tillbakablickarna i de första böckerna som trots sitt mörker ändå kändes högst verkliga.
Det är svårt att skriva en recension utan att avslöja för mycket utav handlingen men man får vad man förväntar sig. Det är samma mörker med strimmar av ljus i. Det är död, död och liv. Det är samma vacka språk, samma vackara miljöbeskrivningar och samma tempo som gör att det inte går att sluta läsa.