Vem är Maud Dixon?
Who is Maud Dixon?
Bok av Alexandra Andrews
Florence högsta dröm är att bli berömd författare. Drömmen verkar långt borta när hon får sparken från sitt första jobb i förlagsbranschen. Men när hon oväntat får erbjudande om att bli assistent till personen bakom den världskända författarpseudonymen Maud Dixon, tror Florence att hon fått sitt livs chans. Upplägget verkar fantastiskt. Maud Dixon visar sig vara Helen, som blir en sträng men generös mentor för Florence. Hon bjuder med Florence på en researchresa till Marocko, där Maud Dixons nya roman utspelar sig. Florence har aldrig varit utomlands tidigare. I Marocko är de med om en fruktansvärd bilolycka där Helen avlider och Florence vaknar upp på sjukhuset med en ny möjlighet. Då ingen vet vem Maud Dixon egentligen är kan hon kanske uppnå sin högsta dröm ...
Alexandra Andrews har jämförts med Patricia Highsmith och hennes enastående debut Vem är Maud Dixon? ska bli Hollywood-film.
Alexandra Andrews har arbetat som journalist, redaktör och copywriter i New York och Paris. Vem är Maud Dixon? är hennes debutroman. Hon är bosatt i Brooklyn tillsammans med man och barn.
I början av september 2021 hittade flera recensionsexemplar av nyutkomna böcker hem till mig. En av dessa böcker var Alexandra Andrews bok Vem är Maud Dixon?, utgiven av Bokfabriken den 1 september. Enligt omslaget är boken en spänningsroman och det kan jag verkligen hålla med om.
Florence har flytt sin mamma och hemstad för New York. Där jobbar hon jobbar på ett förlag som assistent. Hennes enda vän är Lucy. Givetvis drömmer Florence om att bli författare, men hennes försök vill inte riktigt lyckas, inte ens sängvägen via en chef på förlaget. Men så får Florence ett erbjudande om att bli assistent till Maud Dixon. Maud Dixon är en världsberömd författare, men namnet är en pseudonym och ingen vet vem författaren är. Florence nappar på erbjudandet. Maud Dixon visar sig heta Helen Wilcox. På en resa till Marocko för att göra research för en roman råkar Florence och Helen ut för en bilolycka, där den senare avlider. När Florence vaknar upp på sjukhuset tror de att hon är Helen. Florence ser genast möjligheter i detta…
Trots att boken till att börja med är både pladdrig och fladdrig lyckas författaren skapa en kuslig stämning. Ganska snart inser jag att Florence skulle kunna göra nästan vad som helst för att nå sina mål och drömmar. Florence är med andra ord ganska obehaglig. Hon förföljer sin älskares fru och barn, bara det, liksom… Författaren skildrar på ett mästerligt sätt denna… osympatiska person och det räddar boken från det pladdriga och fladdriga i början.
Inte heller Helen är nån sympatisk person. Författaren får verkligen till det vad gäller skildringen av sina huvudkaraktärer. Men sen… sen blir det mest ganska rörigt. Till sist ror Alexandra Andrews berättelsen i hamn, fast då har jag sen länge slutat bli förvånad över denna skruvade roman. Det är lite för mycket, lite för långt och ändå välskrivet och skickligt berättat.
Mitt omdöme blir högt.
Florence har flytt sin mamma och hemstad för New York. Där jobbar hon jobbar på ett förlag som assistent. Hennes enda vän är Lucy. Givetvis drömmer Florence om att bli författare, men hennes försök vill inte riktigt lyckas, inte ens sängvägen via en chef på förlaget. Men så får Florence ett erbjudande om att bli assistent till Maud Dixon. Maud Dixon är en världsberömd författare, men namnet är en pseudonym och ingen vet vem författaren är. Florence nappar på erbjudandet. Maud Dixon visar sig heta Helen Wilcox. På en resa till Marocko för att göra research för en roman råkar Florence och Helen ut för en bilolycka, där den senare avlider. När Florence vaknar upp på sjukhuset tror de att hon är Helen. Florence ser genast möjligheter i detta…
Trots att boken till att börja med är både pladdrig och fladdrig lyckas författaren skapa en kuslig stämning. Ganska snart inser jag att Florence skulle kunna göra nästan vad som helst för att nå sina mål och drömmar. Florence är med andra ord ganska obehaglig. Hon förföljer sin älskares fru och barn, bara det, liksom… Författaren skildrar på ett mästerligt sätt denna… osympatiska person och det räddar boken från det pladdriga och fladdriga i början.
Inte heller Helen är nån sympatisk person. Författaren får verkligen till det vad gäller skildringen av sina huvudkaraktärer. Men sen… sen blir det mest ganska rörigt. Till sist ror Alexandra Andrews berättelsen i hamn, fast då har jag sen länge slutat bli förvånad över denna skruvade roman. Det är lite för mycket, lite för långt och ändå välskrivet och skickligt berättat.
Mitt omdöme blir högt.