Mynt i Ciceros sopor: Retorikens och vältalighetens status i 1700-talets svenska diskussion

Bok av Otto Fischer
I retorik- och litteraturhistoriska framställningar är det vanligt att man talar om den andra hälften av 1700-talet som en nedgångsperiod för den klassiska retoriken. Den bild som förmedlas kan sammanfattas på följande sätt: från att ha haft en dominerande position inom utbildningsväsendet och erbjudit en teoretisk förståelse av såväl politisk som estetisk kommunikation, reduceras retoriken till en obsolet kvarleva av det klassiska arvet. Själva termen retorik blir suspekt. Här undersöker Otto fischer vilka diskussioner som faktiskt fördes om retoriken och vältaligheten i det svenska 1700-talet. Vilka attityder och föreställningar kom till uttryck, och är det alls berättigat att tala om en retorikens död?