Tamika och medicinmannens arv
Bok av Anna Nilsson Spets
Tamika är 14 år och lever ensam med sin morfar medicinmannen Mganga. Tamika vill inte gå i sin morfars fotspår. Han vill bli tingatingamålare. Tamika vet inte vilka som är hans föräldrar, och hans morfar vill inte berätta. När den store Mganga dör lämnar han efter sig skrivna brev som skall ge Tamika svar på alla hans frågor. Tamika skall söka sitt ursprung i den stora staden hos dem som skyr solen, på platsen där människor inte är större än myror. En spännande skildring av en ung pojkes liv i Tanzania och den kulturkrock som uppstår när land möter stad.
På Pride 2017 besökte jag Vombat förlags tält. I samma veva blev jag lovad ett recensionsexemplar av Anna Nilsson Spets senaste barnbok, Tamika och medicinmannens arv. Boken hittade ner i min postbox några dagar senare.
Bokens centralfigur är tonårige Tamika som lever med sin morfar i en by i Tanzania. Morfar är medicinman och vill gärna att Tamika blir detsamma. Men Tamika vill måla, han vill bli konstnär, tingatingamålare. Och lite grann i smyg först får Tamika gå i lära hos Ally. Men så dör morfar och lämnar brev med gåtor och uppdrag efter sig. Svaren ska leda till att Tamika finner sitt ursprung.
Det här är en sån här bok som inte går att värja sig emot. Jag fångas direkt in i handlingen. Författarens klara och tydliga språk, med föredömligt korta meningar och kapitel, gör mig säker på att även ovana läsare med färre årsringar än jag, gillar och klarar galant att läsa boken. Berättelsen är gripande och sorglig, men innehåller också mycket kärlek och hopp.
Tamika är en smart och underfundig kille från landet. Han har gått fem år i skola. Ändå klarar han sig galant när han kommer till storstan – mycket tack vare sitt öppna sinne. Han är hjälpsam och vänlig, men sökandet efter rötterna blir efter morfaderns död det som ger tillvaron mening.
Tamika och medicinmannes arv är en helt underbar liten bok. Faktum är att jag fäller en och annan tår mot slutet. Kanske inte för att boken är tungt sorglig utan för att Tamika får nåt som jag aldrig kan få – och jag är glad att han får det.
Den här kapitelboken passar barn i mellanstadieåldern, skulle jag vilja säga. Den skildrar till viss del döden, men inte på nåt otäckt sätt. Den är också spännande och läsaren får bland annat följa med Tamika in i en grotta där han hittar nåt alldeles speciellt. Typ sånt där som jag tror att ungar gillar.
När jag själv var barn, på äldre stenåldern, fanns inte alltför många böcker om barn i andra länder. Anna Nilsson Spets har i på 2000-talet sett till att öka antalet såna böcker på svenska. Jag har tidigare läst hennes trilogi Hållplats Sverige som handlar om en familj från Bosnien. Den serien var också gripande, men på ett annat sätt än boken om Tamika eftersom den handlar om krig.
Mitt omdöme för Tamika och medicinmannens arv blir det högsta. Det är nämligen inte så ofta en barnbok rör mig till tårar. Då har författaren verkligen lyckats!
Bokens centralfigur är tonårige Tamika som lever med sin morfar i en by i Tanzania. Morfar är medicinman och vill gärna att Tamika blir detsamma. Men Tamika vill måla, han vill bli konstnär, tingatingamålare. Och lite grann i smyg först får Tamika gå i lära hos Ally. Men så dör morfar och lämnar brev med gåtor och uppdrag efter sig. Svaren ska leda till att Tamika finner sitt ursprung.
Det här är en sån här bok som inte går att värja sig emot. Jag fångas direkt in i handlingen. Författarens klara och tydliga språk, med föredömligt korta meningar och kapitel, gör mig säker på att även ovana läsare med färre årsringar än jag, gillar och klarar galant att läsa boken. Berättelsen är gripande och sorglig, men innehåller också mycket kärlek och hopp.
Tamika är en smart och underfundig kille från landet. Han har gått fem år i skola. Ändå klarar han sig galant när han kommer till storstan – mycket tack vare sitt öppna sinne. Han är hjälpsam och vänlig, men sökandet efter rötterna blir efter morfaderns död det som ger tillvaron mening.
Tamika och medicinmannes arv är en helt underbar liten bok. Faktum är att jag fäller en och annan tår mot slutet. Kanske inte för att boken är tungt sorglig utan för att Tamika får nåt som jag aldrig kan få – och jag är glad att han får det.
Den här kapitelboken passar barn i mellanstadieåldern, skulle jag vilja säga. Den skildrar till viss del döden, men inte på nåt otäckt sätt. Den är också spännande och läsaren får bland annat följa med Tamika in i en grotta där han hittar nåt alldeles speciellt. Typ sånt där som jag tror att ungar gillar.
När jag själv var barn, på äldre stenåldern, fanns inte alltför många böcker om barn i andra länder. Anna Nilsson Spets har i på 2000-talet sett till att öka antalet såna böcker på svenska. Jag har tidigare läst hennes trilogi Hållplats Sverige som handlar om en familj från Bosnien. Den serien var också gripande, men på ett annat sätt än boken om Tamika eftersom den handlar om krig.
Mitt omdöme för Tamika och medicinmannens arv blir det högsta. Det är nämligen inte så ofta en barnbok rör mig till tårar. Då har författaren verkligen lyckats!