Upplysningskritik

Alltsedan Immanuel Kant och andra tänkare under 1700-talet lanserade ordet upplysning har beteckningen varit omdiskuterad. Många har sett upplysningen som något som utgör själva kärnan i västerländsk modernitet. Begreppet har förknippats med en tro på förnuft, frihet och vetenskap, på kunskapens makt liksom med samhällelig utveckling och framsteg i stort. Samtidigt har kritik formulerats mot den typen av föreställningar. Upplysningskritiken är i själva verket lika gammal som upplysningsidéerna och tycks finnas som en ständigt närvarande skugga i förhållande till dessa. Kritiken har blivit alltmer påträngande i takt med att den västerländska självbilden har satts i fråga. Idag framstår det som lika angeläget att undersöka upplysningskritiken som upplysningen i sig. Den här antologin, som är tillägnad Bosse Holmqvist och redigerad av idéhistorikerna Anders Burman och Inga Sanner, består av femton bidrag som på ett eller annat sätt behandlar just kritik mot upplysningen. Här finns texter om olika former av anarkistisk upplysningskritik liksom om postkolonialism, postmodernism och posthumanism. Andra bidrag behandlar särskilda författares och tänkares inställning till upplysningen och dess arv, däribland Mary Wollstonecraft, August Strindberg, Werner Jaeger, Tomas Löfström, Emil Cioran, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Wendy Brown och F. R. Ankersmit. Författare: John Björkman, Anders Burman, Tobias Dahlkvist, Karin Dirke, Andrus Ers, Victoria Fareld, Torbjörn Gustafsson Chorell, Shamal Kaveh, Lena Lennerhed, Elisabeth Mansén, Ulf Olsson, Inga Sanner, Erland Sellberg, Daniel Strand och Per Sundgren.