Urljud

Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke (1875-1926) tillhör obestridligen en av världslitteraturens verkliga storheter. Nr 15 i Svavelserien är den första svenska översättningen av hans prosastycke "Ur-Geräusch", översatt av Rebecca Kjellberg. I Urljud från 1919 utgår Rilke från ett minne som följt honom sedan skolåren. Under en fysiklektion på 1890-talet konstruerades en enkel fonograf av bl.a. papper, vax och ett strå från en klädborste. Vad skolpojkarna i klassrummet upplevde när ljudet av deras egna röster spelas upp var omskakande. Under Rilkes studieår i Paris, i den anatomiska teatern på École des Beaux-Arts, väcktes hans fascination för det mänskliga skelettets anatomi. Därför införskaffade han själv ett kranium till sin skrivkammare. När han, i det flackande ljuset från ett stearinljus, en kväll fick syn på kronsömmen - skarven mellan pannben och hjässben - häpnade han över likheten med det ljudspår han som pojke sett ristat i fonografens vaxrulle. Här föds hos Rilke den svindlande tanken om vad som skulle höras om man lät fonografnålen följa denna sutur - ett urljud? Dena tanke resulterade så i föreliggande prosastycke vilket inkorporerar idéer om poesin, kärleken och alla sinnens samverkan.