Jag tog inte mitt liv - jag lämnade bara kroppen

"Vi som blev kvar, tre syskon, föräldrar, släktingar och vänner blev chockade. Hur kan man välja bort det äventyr som är livet? Hur vågar man sätta gevärspipan mot hjärtat och bara trycka av?" Så inleder Barbro Linder sin bok och fortsätter: "En kväll när jag står och diskar och tårarna bara rinner, jag är både ledsen och förbannad, så säger jag rakt ut till Håkan: Det är väl för jävla eländigt, hur kunde du bara komma på en så idiotisk sak som att ta ditt liv? Det är så förbaskat dumt att det liknar ju ingenting. Då hör jag hans röst, stark och tydlig, och han säger: Jag tog inte alls mitt liv, jag lever fortfarande. Jag stängde bara av kroppen. Sedan är samtalet igång, även om jag mest lyssnar och ställer en och annan fråga. Han pratar och berättar en massa saker för mig. Jag diskar och tårarna bara rinner. Så plötsligt, efter en stund, upptäcker jag att min sinnesstämning har förändrats jag känner mig glad! Vill du veta vad de pratade om? Befinner du dig som anhörig i en liknande situation och behöver hopp och tröst och ett vidgat perspektiv på äventyret livet? Då ska du läsa den här boken som inte lämnar någon oberörd. Utdrag ur boken: 2. Samtal med min döde bror Jag frågade tidigare varför du tog ditt liv och du svarade: Men Barbro, jag har inte tagit mitt liv, jag lever fortfarande, jag stängde bara av kroppen. Ja, så var det. När allt känns som ett enda jävla kaos, och man varken vet ut eller in, då såg jag ingen annan utväg. Var du aldrig rädd? Rädd, nja kanske från början när de här tankarna kom, men efter ett tag ser man det bara som en befrielse. Tänkte du inte på vilket kaos det skulle skapa hos oss om du dog? Jo, men när man ser sig själv som ett enda stort problem har man ju svårt att se sig vara till glädje för andra. Men hur funkar det? Dyker tanken bara upp eller...? Ja, för mig gjorde den det, men självklart i samband med ångest. Vad var det mer än ångest? Allt kändes liksom bara tomt, meningslöst. Man kan väl säga att livslusten försvann. Tänkte du aldrig att det skulle gå att få hjälp? Jo, jag hoppades väl på det, men du vet när man känner sig så där svag och energifattig blir man ju också väldigt rädd. Man känner sig inte som en normal människa. Man börjar analysera allt hos sig själv och jämföra sig med andra, då blir det lätt att man ser sig själv som misslyckad. Jämförde du dig med oss syskon? Nja, kanske inte så mycket med er, jo förstås egenskapsmässigt, annars jämförde jag mig mest med mina kompisar. Och vad kom du fram till? Att jag inte hade lyckats skapa nåt eget liv, att jag saknade riktning och ork. Som människa tar man ju in allt som sägs och görs under jordelivet. Vi tror att vi selektivt sorterar det vi upplever, men allt lagras som i en hårddisk. Om man inte lyckas tömma den innan den blir för full, kan kroppen till slut inte härbärgera den varierade energi som finns samlad. Det är därför det är så viktigt att uppmärksamma sina hangups, det som stoppar utveckling och viljan att gå framåt. Livet som människa är ju på intet sätt enkelt, och vi förstör enormt mycket för oss själva och varandra genom att bedöma och skuldbelägga. Ingen av oss har rätt att ta patent på någon domarroll. Livet är ju en ständigt pågående process, som går efter en viss mall. Människor tror att de har kontroll över och styr en massa processer. Men det enda vi i själva verket kan styra över är hur vi väljer att reagera på och förhålla oss till oss själva och vår omvärld. Stora i orden och små på jorden, det är vad vi är. Ingenting är möjligt att genomföra utan vår grundläggande livsenergi, utan den försvinner förmågan att agera. Varje människa får sig tilldelat en egen kar