Mellan dagarna och nätterna vi skingras

Jag har precis läst ut Jonatan Jakobsson Wiks debutroman Mellan dagarna och nätterna vi skingras. Boken handlar om Cordelia vars äktenskap håller på att rämna samtidigt som livet långsamt faller i sär en bit i taget. Hon hamnar i en spiral av ständigt ökande självdestruktivitet och ångest. Denna självdestruktivitet (som är väldigt väl beskriven) är central för romanen och tillsammans med främlingskap ett viktigt tema. Det finns ett främlingskap mellan människorna, ett avstånd i de nära relationerna. Som läsare sympatiserar jag inte med karaktärerna och bryr mig inte om hur det ska gå för dem. De flesta förblir diffusa personligheter man inte lär känna, Cordelias make är till exempel helt obekant för läsaren. Detta är en följd av att läsaren får hela berättelsen ur Cordelias perspektiv. Distansen mellan läsare och karaktärer blir ett sätt att illustrera främlingskapet Cordelia upplever mellan sig och sina närstående. Vidare verkar hon inte ens känna sig själv och således får inte heller läsaren lära känna henne ordentligt. Över hela läsupplevelsen ligger en overklighetskänsla som jag tror har mycket att göra med främlingskap men som också i hög grad skapas av språket i boken. Språket är lite ovanligt eftersom det skapar distans till handlingen. Det blir som att läsaren ser allt utifrån eller ovanifrån. Även detta ser jag som en del av hur författaren illustrerar främlingskap och bjuder in läsaren i det. Cordelia som person är väldigt reflekterande, vilket passar bra till ett språk fyllt av metaforer och symbolik. Författaren vänder och vrider på orden, nästan undersöker dem. "[...] dagarna går, avgår, går av." Här finns inga slitna klyschor utan snarare ett aktivt letande efter nya uttryckssätt. Ett letande som ofta lyckas. Här finns vassa händer och löv som sticker i ögonen, syrener som sjunger sin doft och ord som blir stigar att smyga sig bort på.
Boken har en vanlig (lite småtråkig) handling men är ovanligt skriven, vilket lyfter boken och gör den mer komplex och mer läsvärd. I språket finns även ett fokus på fysiska objekt som ges liv när de tolkas av Cordelia t ex ett varmt trappräcke som vill leda henne uppåt. Objekt får ibland tankar och känslor, vilket blir effektfullt som ett sätt skapa en viss känsla eller ge en scen en viss stämning. Slutligen vill jag nämna bokens beskrivningar av hur mental ohälsa kan kännas och upplevas inifrån. De känns autentiska och trovärdiga.

Jag har ganska svårt att komma in i boken från början och ibland märker jag att jag läst en bit eller en halv sida och upptäcker att jag inte ens minns eller vet vad jag läst, så jag läser det ännu en gång.
Jonatan har på något sätt verkligen lyckats fånga Cordelia och hur hon tänker och känner.
Vissa delar av boken är dock lite för erotiska för min smak, men det är ändå samtidigt intressant hur han har lyckats fånga Cordelias känslor.
Det var både intressant och känslomässigt att få följa Cordelia genom hennes resa då man går från att tycka synd om henne och tycka att hon behöver lära sig att stå upp för sig själv till att känna att hon har blivit starkare och får bättre självförtroende och självkänsla.