Sista samtal

9 augusti 1897: Jag är inte en krigare som har kämpat med jordiska vapen utan med "Andens svärd som är Guds ord" (Ef 6:17, citerat i Karmels regel). Så kommer det sig att sjukdomen inte har kunnat besegra mig, och så sent som i går kväll använde jag mig av mitt svärd mot en novis. Jag sade till henne: Jag skall dö med vapen i hand. 11 augusti: Jag väntade mig inte att få lida på det här viset, jag lider som ett litet barn... Jag skulle aldrig vilja be Gud om ännu större lidanden. Om han gör dem större, så kommer jag att bära dem med förnöjsamhet, ja, med glatt hjärta, eftersom de kommer från honom. Men jag är alltför liten för att själv ha kraft till det. Om jag bad om lidanden, så skulle det bli mina egna lidanden, och jag skulle bli tvungen att bära dem på egen hand, och jag har ju aldrig kunnat göra något helt på egen hand. 25 augusti:O vad man måste be mycket för de döende! Om man bara visste! Jag tror att djävulen har bett Gud om tillåtelse att få fresta mig genom ett förskräckligt lidande för att få mig att brista i tålamod och tro. 31 augusti: Det är rent otroligt, men alla mina förhoppningar har gått i uppfyllelse. När jag läste S:t Johannes av Korset, bönföll jag Gud att verka det som han talar om i mig, det vill säga att göra detsamma som han skulle ha gjort om jag levde tills jag blev mycket gammal, alltså att förtära mig snabbt i Kärleken, och jag har blivit bönhörd.