Det står skrivet

Bok av Göran Pettersson Rydholm
Antologi Jag började skriva lyrik redan som nioåring och fick min första dikt publicerad samma år. Men kärleken till romanen har överskuggat det mesta. Det var ett långt äktenskap, ett lyckligt sådant. Som 46-åring ges jag dock katharsis av poesin. Det får gärna vara storvulet, surrealistiskt, absurt, romantiskt, innerligt och erotiskt. Vemodigt, vansinnigt, stormande, vredgat. Och många av dessa skärvor av liv finner jag i boken ?Det står skrivet?. 11 poeter i det som i folkmun kallas för antologi. Jag läser baklänges och börjar med Amelia Schröders svärta. ?Jag släpper inte in människor/bakom mitt galler/dom ska inte behöva besväras/av mitt mörka liv//i rökrummet bland dom andra/som förstod mig/dom mådde ju som jag/därinne var vi fria//jag kanske ska ta bort min sköld/reparera mina sår/men jag lämnar inte min stolthet/för jag kommer aldrig att glömma/att ni slog sönder min själ? Schröders dikter är obarmhärtiga och i denna avsaknad av nåd hittar man på trots mot all rimlighet... nåd. Och då framträder en poet inför mina ögon. Hon ligger med sina 7 dikter näst sist i boken. Avslutande Daniel Eriksson hackar i sig av min uppmärksamhet med ord som är ivriga, på gränsen till otåliga. Två olika rytmer som håller kvar mig i boken. Sedan hoppar jag friskt och hamnar i Anna Maris 3-raders-poesi. Några av Maris dikter är haiku med 5-7-5 i stavelserytm och väldigt vackra och läsvärda, finurliga. Det är en konst att skriva haiku. Den här går utanför om man räknar stavelser, men tilltalar mig mycket: ?Stalins popplar/under dem leker pojkar/med tändstickor? ?Det står skrivet? innehåller och bär upp stora delar av det jag söker i poesin i dag. Jag kan ha med mig den här boken i väskan hela våren och sommaren, bläddra i den på tåg och i hängmatta, läsa under en vresig björk eller i väntan på en kall öl på en bortglömd uteservering. Och när hösten kommer och de första oktoberstormarna rullar in över havet nere vid sommarstugan tänder jag ljus på altanen, värmer mig med hett te (med mörk rom i) och njuter Ylva Björnströms ?Vi?: ?Vi skulle vara/som en älv/som ett jämnt flöde/av ett mjukt vatten//bubblor och sandkorn/i detta vatten/älvens källa/och älvens hav//vi skulle vara ett/stillsamt pågående/ibland en fors/eller ett fall//men aldrig sjöar/eller pölar/och aldrig, aldrig is? Stefan Whilde/Tidningen Kulturen Läs mer om boken på förlagets hemsida: miders.se