Mummo sanoo hei ja anteeksi

Som så ofta hos Fredrik Backman så är den här boken så mycket på en och samma gång. Det handlar om livet och döden och om att våga vara sig själv fast att man är annorlunda. Det är på samma gång blodigt allvar och en magisk saga där man förflyttas till en annan värld. Det är smärtsamt sorglig och vansinnigt rolig. Vissa böcker som jag har läst tittar jag på efter några år och tänker "Har jag verkligen läst den? Det har jag inget minne av." Det här är absolut inte en sån bok.
✉️
För att sammanfatta den enorma handlingen: Mormor är 7-åriga Elsas absolut bästa vän, trots att hon gör den ena saken mer galen än den andra. Mormor är nämligen skitdålig på att vara normal. Hon rymmer från sjukhuset, bryter sig in i en djurpark mitt i natten och kastar bajs på poliser (fast hon hävdar förstås att det är jord). Den typen av galen.
✉️
Det är mormor som har berättat om sagorna från Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas, dit Elsa kan fly när hon behöver en paus från den normala världen där varken hon eller mormor passar in.
✉️
Men så går och mormor dör och lämnar en serie brev efter sig. Brev där hon ber olika människor om ursäkt och som Elsa förväntas lämna till alla möjliga människor. Det blir ett märkligt äventyr som leder Elsa (och läsaren) allt närmare en förklaring till hur allting hänger ihop.
Mycket bra bok!

Sagobok för vuxna!

En bok om Elsa-Nästan-Åtta och hennes rebelliska mormor som säger förlåt till folk i sin omgivning efter sin bortgång. En bok om sorg, saknad, utanförskap och psykiska besvär, men också om döden och att försöka leva med ett tungt bagage. Det här är mormors saga om Miamas i Landet-Nästan-Vaken, en saga fylld av pusselbitar som ska läggas.

Jag kände att det blev lite för mycket sagoberättande, och sen köpte jag inte riktigt Elsas vuxenhet och föräldrarnas undfallenhet och stelhet. Det fungerar inte för mig när barnet blir den vuxne och de vuxna mer beter sig som barn. Det är ingen dålig bok, men den nådde heller inte ända fram. De första kapitlen gjorde mig inte direkt intresserad av resten av boken, men sen lossnade det och jag ville helst inte ta paus från läsandet. Mitt i det orealistiska och överdrivna fanns ett djup och boken lockade fram ilska, irritation, skratt och gråt.

Älskar många av Fredrik Backmans böcker, men den här boken tyckte jag var lite konstig. Karaktärerna är jättefina, men handlingen och språket lite jobbigt. En stor del av handlingen utspelar sig i en fantasivärld och allt där är ba... konstigt. Det är mycket jag inte förstår. Handlingen är väldigt sorglig och handlar mycket om ensamhet och sorg. Helt okej, men hans andra böcker är bättre.

Boken börjar lite annorlunda än Backmans andra.
Elsas mormor blir sjuk och Elsa får i uppgift att gå runt och lämna brev till personer. Hon stöter på en mängd olika färgstarka personer med olika livshistorier och relationer till hennes mormor.
En varm och härlig bok.

En av hans bästa böcker. Var även den första jag läste. Den fångade mig helt, älskade den från start. Har nog aldrig skrattat och gråtit så mycket när jag läst en bok förut.

En av Backmans bästa, jag både skrattar och gråter. Mitt hjärta värker för Elsa som är så ensam och jag älskar hennes mormor som fortsätter hjälpa och stärka sitt barnbarn även efter sin död. Jag uppskattar svärtan i humorn och tankar om rätten att vara sig själv - om än annorlunda - lever kvar lång efter att jag slutat läsa.

Jag har tidigare läst flera av Backmans böcker och verkligen gillat dem, men det här boken är tyvärr inte en ny favorit.
Backman är otroligt bra på att skapa upp unika och lite knäppa karaktärer vilket han även gör i den här boken. Jag tyckte verkligen om att få lära känna de olika boenden i lägenhetshuset och var även intresserad av att få läsa om mormors olika bestyr. Boken hanterar döden och sorg på ett fint sätt och det finns flera tänkvärda lärdomar om livet.
Vad som inte riktigt fastnade för mig var Elsas och mormors fantasivärld. Ganska mycket av handlingen cirkulerar kring den vilket jag personligen tyckte var ganska ointressant. Backman knöt ihop fantasivärlden till den verkliga på ett smart sätt, men jag hade ändå svårt att hålla uppe intresset om Landet-nästan-vaken, vilket gjorde att boken tyvärr blev lite tråkig.

Vilken bok!! Backman har ett alldeles särskilt sätt att skriva som på ett helt nytt sätt kan få mig att skratta och gråta på samma sida. Han spelar på mina fördomar och överraskar ständigt. I början var jag skeptisk till boken då det blev för mycket "i sagornas värld", men jag ändrade mig fort. Den här boken lämnar mig varm i hjärtat och med ett öppnare sinne. Läs!!

Fredrik Backman har en förmåga att lämna djupa spår i mig. Han sätter ord på känslor som är svåra att beskriva, både lyckliga och svåra. Flera av hans romaner ligger mig varmt om hjärtat, men en klar favorit är Min mormor hälsar och säger förlåt. Historien handlar om Elsa som är sju år gammal. Mormor är hennes bästa och enda vän. De delar ett hemligt språk som används i landet Miamas. Ett land de besöker tillsammans när verkligheten är tuff, föräldrarna skiljer sig och mobbare inte låter en vara i fred. En dag finns inte mormor mer. Elsa hittar brev som mormor har skrivit om en tid innan hon blev mormor. Elsa tar på sig uppgiften att lämna alla dessa brev till dom människor som mormor vill be om förlåtelse till.

För mig är det viktigt att en bok berör och Fredriks böcker lämnar mig aldrig oberörd. Jag både skrattar och gråter med hans karaktärer. Något med Elsa är väldigt speciellt. Jag känner en samhörighet med henne och det är nog något av det viktigaste du kan göra i en skönlitterär roman. Det är oftast karaktärernas utveckling som driver historien framåt jämfört med en deckare där t.ex. ett mord ska lösas.

Min mormor hälsar och säger förlåt innehar en bra balans mellan sorgligt och roligt. Jag har svårt att läsa en bok som endast känns mörk, någon form av humor måste finns med för min del. En tänkvärd bok om vänskap, förlåtelse och mod.