Rikinkeltainen taivas
Bok av Kjell Westö
Ystävyys, intohimo, aikuiseksi kasvaminen - mestarillinen kolmen sukupolven kuvaus vie 1960-luvulta tähän päivään.
Alex ja Stella Rabellilta ei puutu mitään. Ainakin siltä kertojasta tuntuu kesällä 1969, jolloin hän saa kutsun sisarusten kesäparatiisiin. Hänestä tulee Alexin läheinen ystävä mutta Stellaan hän rakastuu.
Poikavuosina solmittu ystävyys kantaa halki seksuaalisen heräämisen ja nuoruuden myrskyjen aina kultaisiin menestyksen vuosiin ja niiden kääntöpuolelle.
Jälkeenpäin nuo viattomat onnen ajat saavat mustat kehykset. Kuva Rabellin täydellisestä perheestä rakoilee, kun kertoja joutuu vedetyksi heidän tummiin kuvioihinsa ja alkaa tuntea yhä suurempaa vierautta. Kuka petti kenet?
Nu har jag lyssnat klart på ”Den svavelgula himlen” av Kjell Westö. Var nyfiken på denna bok, har läst ”Hägring 38” förut vilken var väldigt smart skriven och så klart - mitt namn liknar ju Westös så då vill jag ju se vad han skriver.
Dock blev jag väldigt besviken på denna bok och gav den 1/5. Lyssnade ändå klart för jag ville gärna veta om den skulle avsluta bättre och ville gärna skriva om den. Han är ju en väldigt välkänd och erkänd författare.
Ni kan läsa allt jag skrev på goodreads, kan skippa summeringen kanske då ni kan läsa vad den handlar om. Huvudkaraktären är inte namngiven men han berättar i boken själv om sina starka band med barndomsvännen Alex och hans syster Stella som huvudkaraktären har en sexuell relation till.
Huvudkaraktären säger själv då han gör sin sexdebut att detta ska han dedikera hela sitt liv till. Det gör han också. Alla hans relationer och tankar verkar handla om enbart sex. Bikaraktärerna tex hans båda älskarinnor är intressanta men det är ju hans perspektiv som Westö lyfter fram och hans lösningar på relationsproblem och det han vill få ut av relationer är just: att ligga. Han är svartsjuk på deras andra relationer och verkar ta sitt eget kön på stort allvar. En scen där han och hans kompisgäng går på bordell beskrivs som en tragisk och patetisk händelse för DEM ingen reflektion om de kvinnor de utnyttjade. Alls. Denna bild av en man som tar sig själv och sitt kön på så stort allvar är inte bara ointressant, det är orealistiskt också. Ytligt. En kliché. Det är någon uppfattning typ ”män är såna!” som jag trodde var förlegad. Boken räddas lite av de mer intressanta bikaraktärerna. Särskilt då Stella utbrister att huvudkaraktären ju är en riktig slampa varpå han svarar: ”Det kan jag inte va! Jag är ju man!” Annars är det det enda tillfälle då jag tycker Westö skriver så, annars verkar han ta huvudkaraktären på lika stort allvar som han tar sig själv.
Westö är ju omtyckt av många. Men ingen favorit hos mig efter att ha lyssnat på denna bok!
Dock blev jag väldigt besviken på denna bok och gav den 1/5. Lyssnade ändå klart för jag ville gärna veta om den skulle avsluta bättre och ville gärna skriva om den. Han är ju en väldigt välkänd och erkänd författare.
Ni kan läsa allt jag skrev på goodreads, kan skippa summeringen kanske då ni kan läsa vad den handlar om. Huvudkaraktären är inte namngiven men han berättar i boken själv om sina starka band med barndomsvännen Alex och hans syster Stella som huvudkaraktären har en sexuell relation till.
Huvudkaraktären säger själv då han gör sin sexdebut att detta ska han dedikera hela sitt liv till. Det gör han också. Alla hans relationer och tankar verkar handla om enbart sex. Bikaraktärerna tex hans båda älskarinnor är intressanta men det är ju hans perspektiv som Westö lyfter fram och hans lösningar på relationsproblem och det han vill få ut av relationer är just: att ligga. Han är svartsjuk på deras andra relationer och verkar ta sitt eget kön på stort allvar. En scen där han och hans kompisgäng går på bordell beskrivs som en tragisk och patetisk händelse för DEM ingen reflektion om de kvinnor de utnyttjade. Alls. Denna bild av en man som tar sig själv och sitt kön på så stort allvar är inte bara ointressant, det är orealistiskt också. Ytligt. En kliché. Det är någon uppfattning typ ”män är såna!” som jag trodde var förlegad. Boken räddas lite av de mer intressanta bikaraktärerna. Särskilt då Stella utbrister att huvudkaraktären ju är en riktig slampa varpå han svarar: ”Det kan jag inte va! Jag är ju man!” Annars är det det enda tillfälle då jag tycker Westö skriver så, annars verkar han ta huvudkaraktären på lika stort allvar som han tar sig själv.
Westö är ju omtyckt av många. Men ingen favorit hos mig efter att ha lyssnat på denna bok!