En vinterdag och natt i umeå

Första gången mitt i vintern i Umeå. Och ensam som alltid, kände mig som en Burgundisk Chardonnay druva, förstklassigt kanderad av hertiginna av Västerbotten. Efter en natt såg jag precis ut som gatukonstens döda gud, Basquiat, som sades äta upp den andres ansikte med sina genomborrande ögon. Inte av mig heller blev vanliga minnen kvar. Jag levde mitt liv som musik. Jag sov i den. Jag åt av den och tillsatte i den allt vad som föll mig in: mina fantasivänners goda dåd och från vinden tagna älskades namn. Jag kände mig som en gud och låtsades vara hemma från himlen, och till slut återvände jag dit för att dö, för att som död kunna leva ett bättre liv än här på jorden som den lägsta av de lägststående maskarna, underkastad andras barmhärtighet, trots att min skönhet, som strålade ur mitt vackert formade och glada ansikte, i sin sällsynthet var ren och oskyldig. Men sen vaknade jag i Umeå vandrarhem och det var iskallt ute. Kanske var jag alltid den samme levande döda i mötet med den föränderliga Basquiat, tänkte jag nästa dag på järnvägsstation när jag i månljuset tittade på en musicerande tiggarpojke just när tåget satts i rörelse, utan att alls inse att det var min egen spegelbild från forntiden som fallit glömska, jag såg av det liv jag egentligen levde bakom den dimridå som hade fördunklat min syn så drastiskt att jag inte visste vem jag var, varifrån jag kom och vart jag var på väg när började med dethär allt.