Lotta

Hela boken är som ett långt vittnesmål, från överlevande, anhöriga, volontärer, poliser, och så vidare. Korta, snabba inlägg som tillsammans bildar en kör och bygger en bild av vad som hände. Allt blir väldigt starkt och kommer så nära. Känslomässigt är det bitvis väldigt tungt att läsa. 

Det är också lärorik läsning, jag inser att min bild av Orlando-skjutningen till viss del skiljer sig från verkligheten. Personligen tycker jag också det är riktigt intressant ur ett krishanterings- och kommunikationsperspektiv att få se vad som gjordes rätt, vad som blev fel, och vad som behöver göras när den här typen av händelser inträffar. 

Och även om detta är jobbig läsning så finns det så mycket fint som jag tar med mig. Hur samhället sluter upp och förenas, hur man ställer upp för varandra, till exempel flygbolag som skänkte flygbiljetter till de anhöriga som bodde långt från Orlando, eller Hells Angels som agerade skyddsmur under begravningar. De exemplen ska jag plocka fram ur minnesbanken när samtiden känns hård och kall.

Viveca Stens serie Morden i Sandhamn är en långkörare med tio delar utkomna. Det är också en av mina favoritserier i genren trivseldeckare - perfekta för avkoppling och underhållning. Offermakaren är första delen i en ny serie, Åremorden.

Viveca Sten är en pålitlig författare. Hon kan berätta historier, väva ihop en mordgåta, och skildra både miljöer och människor. Det visar hon även med Offermakaren. Men till skillnad från Morden i Sandhamn så anar jag ett lite mörkare stråk den här gången. Otäcka saker händer, människor mördas, men det är ändå inget frossande i detaljer - vilket är rätt så skönt.

Jag kan tycka att det på sina håll blir lite väl "redovisande" - titta här vad jag kan om snö, skidbackar och skotrar. Lite klumpigt hanterat av en så pass erfaren författare. Men bortsett från det är Offermakaren spännande läsning som ger mersmak. Jag vill lära känna Hanna och Daniel bättre och ser fram emot nästa del i Åremorden.

Amerikansk politik för dummies skulle man kunna kalla den här boken, och jag menar det på ett bra sätt. Jag, som inte alls har kläm på röstningssystem, senatorer, guvernörer eller elektorer, fick med mig en hel del matnyttigt på vägen, men jag kan tänka mig att för den som är mer insatt så är det här alldeles för basic.

Monica Magnus 1966 är Ulrika Ewermans berättelse om sin syster Monica. En syster hon aldrig träffat, men genom efterforskningar försöker lära känna. Vad var det egentligen som hände sommaren 1966? Resultatet blev den här romanen, i stora drag verklighetsbaserad och luckorna har fyllts i på ett trovärdigt sätt. Allt med den här romanen känns äkta. Dialogerna, människorna, miljöerna.

Monica Magnus 1966 går rakt in i hjärtat på mig. Det är en väldigt fin, oerhört sorglig, och mycket kärleksfull berättelse som lämnar mig andlös

Änkorna är tredje delen i serien om polisinspektör Vanessa Frank.

Liksom förra gången så handlar det om ett terrorattentat, men den här gången med kopplingar till IS. Historien känns både verklig och välresearchad, och inte minst aktuell. Pascal Engman har återigen skrivit en thriller som känns här och nu, det är Sverige och världen idag.

Förutom den brännande aktuella handlingen så är det dessutom grymt spännande och välskrivet. De olika sidohistorierna och stickspåren vävs snyggt ihop till en rafflande och pulshöjande nutidsthriller. Så visst infriades mina förväntningar, Änkorna är kanonbra!

Denise Mina är en av de stora deckardrottningarna. Hennes Garnethill-trilogi hör till det bästa man kan läsa i genren (Garnethill, Exil, Den sista utvägen). Den är helt fantastisk, om man gillar mörker, och med slående miljöbeskrivningar av det skitiga och nedgångna Glasgow. 

Med det sagt så är Verkliga brott en heeeelt annan typ av berättelse. Det är inte riktigt den Denise Mina jag är bekant med. Den börjar visserligen lovande, nästan lysande, och jag drogs in i berättelsen. Som ett true crime-fan så kittlar den fiktiva true crime-podden lite extra.

Men så börjar det tappa i fart och trovärdighet. Det blir ett ändlöst jagande genom Europa, och vad som från början luktade femstjärnigt betyg blev inte mer än en medelmåttig trea. Svag trea.

Vintervatten är en suggestiv spänningsroman som balanserar på gränsen mellan verklighet och det oförklarliga. Havet har en stor plats i berättelsen - det mörka, djupa som lockar och drar. Havet som kan vara stilla, varmt och smekande, eller ilsket och skummande. Något vi inte har kontroll över.

Det handlar också om sorg och saknad. Skulden som tynger Martin efter sonens försvinnande äter sig in i honom. Han isolerar sig, hallucinerar, och hans fru och lilla dotter orkar inte vistas i hans närhet. Det är plågsam läsning att vistas i Martins mörker.

Länge vet jag inte åt vilket håll den här romanen kommer att svänga, vad som kommer att hända, och hur allt kommer att sluta. Men det bränner under huden, hela vägen.

Kvinnorna på Flanagans är andra delen i serien om lyxhotellet Flanagans i London. Det är 80-tal och den nya generationen i hotellfamiljerna har nu nått 20-års åldern. De börjar söka sin frigörelse och identitet på olika sätt.

Det är en stunds härlig verklighetsflykt att återigen få checka in på det glamourösa hotellet och drömma sig bort en stund. Trots alla lögner, hemligheter och intriger är det en riktigt skön vistelse, med vibbar från 80-tal och Dynastin. Jag har egentligen lite svårt för de här kvinnorna, och tycker det är så extremt ointressant med makt, status och vikten av att göra framgångsrika affärer, men ändå kan jag njuta en stund i Elinor och Emmas sällskap.

Feber är pulshöjande och nervpirrande läsning, och något av det obehagligaste jag läst på länge. Jag är inte särskilt lättskrämd när det gäller böcker, men här satt jag med andan i halsen. De inledande kapitlen, innan Vanja försvinner, är bland det mest spännande jag läst. Spänningen ökar gradvis, och man bara vet att snart kommer något hemskt att hända. Olidligt!

Dagar utan utan slut är våldsamt brutal läsning, men det är samtidigt vackert och nästan poetiskt. Boken är tunn, endast 245 sidor, men sidorna innehåller så mycket och det tar tid att läsa den och tid att komma in i rytmen, i talspråket - det är "dom" och "mej" och "säjer", och jag kommer nog aldrig riktigt in i rytmen. Det krockar för mycket när berättaren använder det enkla, obildade, språket samtidigt som han använder "fina" och svåra ord och formuleringar i sin berättelse.