Forsaken
Bok av J. D. Barker
Skräckförfattaren Thad McAlister har precis avslutat sin roman, Rise of the Witch. Hans inspiration kom från en journal som är flera hundra år gammal. Thads roman handlar om häxprocessen under 1600-talet men var det verkligen fiktion? I New York möter Thad en mystisk kvinna som ber om hjälp med något som bara existerar i hans roman. När han nekar hotar hon hans familj. Är onda krafter i görningen?.
Tror du på häxor och trolldom, eller hävdar du med bestämdhet att det bara är sagor? Självklart får alla tro det de vill, men i den här berättelsen av den amerikanske författaren J D Barker existerar häxorna plötsligt. Vad menas då med plötsligt? Skräckförfattaren Thad McAlister kommer att få erfara detta i samband med att han börjar skriva sin senaste roman, som handlar om de häxrättegångar som ägt rum under århundradena. Den här romanen skulle visa sig vara otroligt lätt att skriva, där orden bara flödade fram som om han tagit diktamen. Ja, han lyckades skriva sida upp och sida ned i en rasande fart, fyllda med alla tänkbara otäckheter som kännetecknade den här tiden i historien. Det här var definitivt hans bästa stund som författare; det klart bästa han någonsin skrivit och en given succé.
Här skulle, förstås, allt vara frid och fröjd. Det var det inte. Var det verkligen ett påhittat verk, eller fanns det någon sanning bakom den berättelse han skrivit? Det visade sig att han råkat öppna en dörr som skulle innebära en stor fara - inte bara för honom utan för hela hans familj. Snart börjar hemska saker hända i ett rasande tempo.
Det här var en riktigt spännande berättelse; en nagelbitare som är mycket svår att släppa. Barker är fenomenal på att få läsaren i ett järngrepp, där allt sker i ett så högt tempo att det nästan är omöjligt att lägga ned boken. Den passar allra bäst att läsa en mörk kväll i en favoritfåtölj, där vinden viner utanför fönstret. Forsaken rekommenderas till alla de som gillar berättelser skrivna av Stephen King och Dean Koontz, då det finns vissa stilistiska likheter, men de flesta som slukar skräckberättelser borde vara spekulanter på denna.
Det som fungerar så bra är att Barker lyckas beskriva allting så trovärdigt, som att det skulle kunna hända vem som helst. Självklart gör det här berättelsen ytterst levande och därmed något man gärna sträckläser. Det är mycket svårt att hitta något att kritisera i den här boken; den fungerar utmärkt som underhållning och det är lätt att se fram emot en eventuell uppföljare. Något som eventuellt kunnat gjorts bättre hade varit att ge läsaren fler pauser att andas - berättelsen bjöd på gastkramande händelser som levererades med jämna mellanrum utan tid till återhämtning. Kanske är det ändå så den perfekta skräckberättelsen ska vara - intensiv och smått skoningslös.
Här skulle, förstås, allt vara frid och fröjd. Det var det inte. Var det verkligen ett påhittat verk, eller fanns det någon sanning bakom den berättelse han skrivit? Det visade sig att han råkat öppna en dörr som skulle innebära en stor fara - inte bara för honom utan för hela hans familj. Snart börjar hemska saker hända i ett rasande tempo.
Det här var en riktigt spännande berättelse; en nagelbitare som är mycket svår att släppa. Barker är fenomenal på att få läsaren i ett järngrepp, där allt sker i ett så högt tempo att det nästan är omöjligt att lägga ned boken. Den passar allra bäst att läsa en mörk kväll i en favoritfåtölj, där vinden viner utanför fönstret. Forsaken rekommenderas till alla de som gillar berättelser skrivna av Stephen King och Dean Koontz, då det finns vissa stilistiska likheter, men de flesta som slukar skräckberättelser borde vara spekulanter på denna.
Det som fungerar så bra är att Barker lyckas beskriva allting så trovärdigt, som att det skulle kunna hända vem som helst. Självklart gör det här berättelsen ytterst levande och därmed något man gärna sträckläser. Det är mycket svårt att hitta något att kritisera i den här boken; den fungerar utmärkt som underhållning och det är lätt att se fram emot en eventuell uppföljare. Något som eventuellt kunnat gjorts bättre hade varit att ge läsaren fler pauser att andas - berättelsen bjöd på gastkramande händelser som levererades med jämna mellanrum utan tid till återhämtning. Kanske är det ändå så den perfekta skräckberättelsen ska vara - intensiv och smått skoningslös.