Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden

I sin åttonde bok Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden beskriver Nordirländska författaren Maggie O’Farrell sitt liv, utifrån ett antal möten med döden. Dessa möten återges inte i någon form av kronologisk ordning, utan snarare i vad som vid första anblick verkar vara en helt slumpmässig ordning. Efter att ha läst hela boken är det dock uppenbart att ingenting i O’Farrells ovanliga biografi skrivits slumpmässigt. Genom bokens kapitel lämnas små ledtrådar och hintar om händelser som skett men ännu inte beskrivits, men även om vad som komma skall.

Med stor skicklighet väver O’Farrell en berättelse som i varje kapitel lyckas lura in mig i en känsla av lättnad, för att sedan på de mest oväntade sätt presentera varje nära döden-ögonblick på ett sådant sätt att jag kastas mellan förtvivlan, vrede och hopp. Man skulle kunna tro att dessa tvära kast skulle kunna göras endast ett begränsat antal gånger. Trots detta lyckas författaren i kapitel efter kapitel motbevisa det antagandet och jag behöver flera gånger lägga undan boken, för att hämta andan, innan jag kan läsa vidare.

O’Farrell lyckas locka mig in i händelsernas gång på ett sådant sätt att jag stundtals glömmer att jag faktiskt inte är där själv. Under de angenäma sommarkvällar jag spenderade med denna bok fick jag känna paniken stiga då en hotfull främling följde mig längs en slingrande bergsstig, jag hann inse att jag inte kan hålla andan hur länge som helst, och uppleva den hjärtskärande känslan av att vara den som inte älskar. Många av ögonblicken som skildras får håret att resa sig i min nacke, medan andra får mig att gråta förtvivlat. Mellan dessa intensiva känslor lyckas boken ändå locka mig till skratt genom mästerfulla formuleringar om livets tragikomiska små nycker.
Slutintrycket blir en ljuvligt smärtsam påminnelse om livets inneboende skörhet som lämnar mig hänfört tacksam över mitt eget livs relativa trygghet. Det är med största sannolikhet omöjligt att läsa denna bok utan att bli djupt berörd, och man bör ha en trave näsdukar nära till hands under läsningen.

Skulle jag bara få rekommendera tre böcker under min livstid skulle detta vara en av dessa tre. Jag anser att detta är en bok de allra flesta borde läsa, dels då den är skriven med ett språk som är en ren njutning att läsa för varje språkälskande människa, dels för att den kan väcka så många känslor och tankar. Tycker du att ditt liv är idel sorger? Läs den för att få perspektiv! Tycker du att ditt liv är monotont och händelselöst? Läs den och känn tacksamheten över din lugna tillvaro! Behöver du en påminnelse om att ta vara på varje dag? Var det länge sedan du grät eller skrattade? Tänker du ofta att ”det händer inte mig!”?

Läs boken och känn att Du är, du är, du är – ett hjärtslag från döden!