Uppsåt
Bok av Ulla Bolinder
I denna deckarroman var handlingen skriven i dialogform. Det var en förhörsledare och en journalist som höll förhör med misstänkta, anhöriga till den som mördats och vittnen som trott sig sett något. Det är alltid viktigt att polisen får in många olika tips, men samtidigt har de flesta inte uppmärksammat samma saker.
Lilian Lovén, en 37-årig läkarsekreterare, blir bestialiskt knivhuggen på sitt jobb. Tyvärr överlever hon inte av sina skador och dör på sjukhuset. Polisen börjar direkt att utreda fallet, men de hittar inga kända vittnen som sett vad som hände. Handlingen baseras på intervjuer som både David Weber, som är journalist, och olika förhörsledare inom polisen gör. De intervjuar förutom vittnen, nära och kära till offret även kriminaltekniker och poliser, allt för att få så mycket material det går.
Alla vittnen har olika saker att berätta, vissa beskriver mannen de sett som kraftig och med mörkt hår, andra säger att mannen var smal och ljushårig. Några säger sig sett en man som bar på något som liknade en påse och andra var säkra på att det var en ryggsäck eller en stor väska han bar på. Det blir svårt att knyta ihop det hela, eftersom förhörsledaren och journalisten, David Weber får så många olika fakta. Författaren beskrev mycket bra de som blev intervjuade. Var det barn, var dialogerna som ett barn pratar. De som hade ett visst yrke, pratade med en del faktaord och det tycker jag var riktigt bra.
Romanen är skriven på ett annorlunda sätt än de traditionella deckarna, där läsaren ofta får följa polisens arbete för att lösa ett fall. Här är det förhör med vittnen och eventuella misstänka som gäller, och det precis som det fungerar i verkligen. Själv är jag mycket förtjust att läsa ett sådant upplägg, genom att läsa förhörsledarens frågor och intervjuarens svar. Författaren skriver med stor känsla och utifrån vem som förhörs. Om det är ett barn eller en vuxen med olika utbildningar och yrke, så blir dialogen väldigt identisk med verkligheten. Ett barn förklarar inte på samma sätt som en vuxen.
Alla vittnen har olika saker att berätta, vissa beskriver mannen de sett som kraftig och med mörkt hår, andra säger att mannen var smal och ljushårig. Några säger sig sett en man som bar på något som liknade en påse och andra var säkra på att det var en ryggsäck eller en stor väska han bar på. Det blir svårt att knyta ihop det hela, eftersom förhörsledaren och journalisten, David Weber får så många olika fakta. Författaren beskrev mycket bra de som blev intervjuade. Var det barn, var dialogerna som ett barn pratar. De som hade ett visst yrke, pratade med en del faktaord och det tycker jag var riktigt bra.
Romanen är skriven på ett annorlunda sätt än de traditionella deckarna, där läsaren ofta får följa polisens arbete för att lösa ett fall. Här är det förhör med vittnen och eventuella misstänka som gäller, och det precis som det fungerar i verkligen. Själv är jag mycket förtjust att läsa ett sådant upplägg, genom att läsa förhörsledarens frågor och intervjuarens svar. Författaren skriver med stor känsla och utifrån vem som förhörs. Om det är ett barn eller en vuxen med olika utbildningar och yrke, så blir dialogen väldigt identisk med verkligheten. Ett barn förklarar inte på samma sätt som en vuxen.