Fyrvaktaren
The Lost Boy
Bok av Camilla Läckberg
Här möter läsaren kusliga gengångare och mord. Polisen Patrik Hedström kastas in i den nya utredningen, som börjar i en lägenhet där en man skjutits till döds i bakhuvudet. Efter kartläggning av offrets förehavanden leder spåren till den beryktade ön Gråskär. Där sägs de döda härska, återuppståndna för att dela budskap till de levande från andra sidan.
Del sju i Camillas Fjällbackaserie är en riktigt mörk historia, med ingredienser som fyrtorn, gengångare och något mord såklart. En omskakande start med en stressad kvinna i bil, blodiga händer och med sonen stilla i baksätet. Man vet inte riktigt vad man ska tro. Har de varit med om en bilolycka? Nja, det är kanske mer invecklat än så. Strax därefter hittas en kommunal ekonomichef mördad, avrättad med skott i bakhuvudet, i sin egen lägenhet. Tanumshede-polisen Patrik Hedström rycker in från en tids sjukfrånvaro och i kartläggandet av ekonomichefen dyker avvikande hemligheter upp bland den annars skötsamme medborgaren. De upptäcker att offret besökt ön Gråskär, Gastholmen i folkmun, strax innan han dog. Den illa beryktade ön dras med myten om att de döda för alltid är bundna där och att de kan ha något att meddela oss levande.
Jag gillar det här, fyrtorn och gastar, knepiga personer och suggestiva skildringar. En blandning som väcker mitt intresse, helt klart. En del gillar dåtid- och nutidsskildringar i kompott, en del gör det inte. Jag kan störas av det, men i Fyrvaktaren kommer det till sin rätt. Gastholmens historia med en stackars fyrvaktarhustru som tvingas dela ön med ytterst depraverande figurer är beklämmande läsning. Vi får ta del av dåtidens tragik som tycks lämna efterspel i nutiden, även om man kanske listat ut något av skeendena så trollbinds man. Det är välskrivet med detaljerade miljöer och en kuslig, krypande stämning, lägger sig alltjämt under läsning. Så, trots parallellhistorierna som återknyter till varandra, hålls tempot intakt och driver en framåt i läsningen. Det är en ytterst gripande historia, med ett slut som, vill jag påstå, förmedlar ett tomrum hos läsaren.
Jag gillar det här, fyrtorn och gastar, knepiga personer och suggestiva skildringar. En blandning som väcker mitt intresse, helt klart. En del gillar dåtid- och nutidsskildringar i kompott, en del gör det inte. Jag kan störas av det, men i Fyrvaktaren kommer det till sin rätt. Gastholmens historia med en stackars fyrvaktarhustru som tvingas dela ön med ytterst depraverande figurer är beklämmande läsning. Vi får ta del av dåtidens tragik som tycks lämna efterspel i nutiden, även om man kanske listat ut något av skeendena så trollbinds man. Det är välskrivet med detaljerade miljöer och en kuslig, krypande stämning, lägger sig alltjämt under läsning. Så, trots parallellhistorierna som återknyter till varandra, hålls tempot intakt och driver en framåt i läsningen. Det är en ytterst gripande historia, med ett slut som, vill jag påstå, förmedlar ett tomrum hos läsaren.