Billie. Avgång 9:42 till nya livet
Bok av Sara Kadefors
Billie placeras i familjehem, något som för många barn skulle vara väldigt jobbigt. Men Billie är inte den som bekymrar sig i onödan. Istället ser hon fram emot sitt nya liv. Hon finner sig snart till rätta och får nya vänner och fritidsintressen. Men det är något märkligt med familjen, någonting som inte riktigt stämmer.
Billies mamma är sjuk och därför behöver Billie bo i familjehem. Billie ser med spänning och äventyrslust fram emot detta. Hon kommer till en familj med två hurtbullar till föräldrar och två barn som beter sig konstigt. Billie märker att det är någonting som familjen döljer för henne, men vad?
Trots detta Billie finner sig snart tillrätta i sitt nya liv och hon får snabbt många nya vänner och nya hobbys.
Kadefors tar sig an ett svårt ämne på ett lättsamt och humoristiskt sätt. Bille är snäll, hjälpsam och gläder sig åt det mesta i tillvaron, en karaktär som har många likheter med Pollyanna och Pippi Långstrump.
Det är särskilt en replik i boken som är spot on och som fick mig att tänka till. Det är när Billies lärare frågar henne hur hon mår och Billie märker att läraren antar att hon mår dåligt på grund av sin familjesituation. Men Billie gör ju inte det, och hon svarar att ”bara för att man bor i familjehem behöver man väl inte gå omkring och må dåligt”. Varför förutsätter vuxna så ofta att barn mår dåligt av vissa saker, när det inte alls behöver vara så?
Trots detta Billie finner sig snart tillrätta i sitt nya liv och hon får snabbt många nya vänner och nya hobbys.
Kadefors tar sig an ett svårt ämne på ett lättsamt och humoristiskt sätt. Bille är snäll, hjälpsam och gläder sig åt det mesta i tillvaron, en karaktär som har många likheter med Pollyanna och Pippi Långstrump.
Det är särskilt en replik i boken som är spot on och som fick mig att tänka till. Det är när Billies lärare frågar henne hur hon mår och Billie märker att läraren antar att hon mår dåligt på grund av sin familjesituation. Men Billie gör ju inte det, och hon svarar att ”bara för att man bor i familjehem behöver man väl inte gå omkring och må dåligt”. Varför förutsätter vuxna så ofta att barn mår dåligt av vissa saker, när det inte alls behöver vara så?