Hon som var jag
Somebody I Used to Know
Bok av Wendy Mitchell
När Wendy Mitchell får diagnosen Alzheimer vid 58 års ålder tvingas hon lägga om hela
sitt liv. Allt det hon tagit för givet blir gradvis till en kamp: att cykla till affären, att sköta sitt
jobb, laga mat och springa.
Vem är man när man förlorar sina minnen? Vad är kärlek när man inte längre känner igen
dem man älskar? Hur behåller man glädjen, och sitt sinne för humor, i en tillvaro som långsamt
slocknar?
Det här är inte en bok man sträckläser men det är ändå en bladvändare. Man behöver som läsare ta lite pauser för att kunna ta in och begrunda vad Wendy skriver. Jag hade aldrig kunnat tro att en person med Alzheimer skulle kunna klara av att leva ett liv som Wendy även om hon diagnostiserades på ett tidigt stadium. Den här boken har i alla fall förändrat min syn på människor som lever med Alzheimers. Det är en sådan tragisk sjukdom och boken är en tragisk berättelse men Wendy skriver om sin situation med sådan värme, hoppfullhet och positivt tänkande att man blir nästan mållös.
Jag har tack och lov inte behövt uppleva Alzheimer på nära håll men om den situationen skulle uppstå vill jag tro att jag via den här boken lärt mig lite mer om sjukdomen och har ett bättre synsätt på de drabbade. Även bortanför sjukdomen finns det mycket i boken att begrunda, vad är det som är viktigt i livet, vem är man utan sin historia och minnen och lev för dagen för morgondagen kanske är som en tät dimma på ett oroligt hav.
Jag har tack och lov inte behövt uppleva Alzheimer på nära håll men om den situationen skulle uppstå vill jag tro att jag via den här boken lärt mig lite mer om sjukdomen och har ett bättre synsätt på de drabbade. Även bortanför sjukdomen finns det mycket i boken att begrunda, vad är det som är viktigt i livet, vem är man utan sin historia och minnen och lev för dagen för morgondagen kanske är som en tät dimma på ett oroligt hav.