Fingal Olsson– Harald och kärleken
Bok av Cathy Catarina Söderqvist
Efter att ha fått tilldelat sig energiinjektionen familjen tre år tidigare, är livet mer förnöjsamt och Fingal Olsson, som är sjuttioåtta år, känner sig inte en dag äldre än sjuttio. Det mesta i livet rullar på i maklig takt. Fingal är en smula glömsk och katten Harald lika obstinat som vanligt. När Bella berättar att hon och Elin väntar barn, blir det ett virrvarr utan dess like. Hur har befruktningen gått till? Är töserna inte längre lesbiska? Dessutom beter sig Harald besynnerligt, svarar inte på tilltal och drar tassarna efter sig över parketten.
Då Fingal möter Solbritt blir hans kropp klumpig och orörlig. Han får tunghäfta och hjärtat slår som en trumvirvel innanför bröstbenet. Men det passar sig inte att gå och bli förälskad vid en så hög ålder. Under den sista delen av livet ska man ju mest doppa skorpor, tänka på refrängen och planera den himmelska hädanfärden.
Detta är den andra boken i trilogin om Fingal Olsson och katten Harald.
Fingal är sjuttioåtta år, men känner sig fortfarande pigg och alert, även om vissa saker mystiskt försvinner ner i det svarta hålet. Katten Harald är som han är. Efter att livet fick ett rejält uppsving ett par år tidigare, genom nya familjemedlemmar, och grannarna Bella och Elin, så har tillvaron lugnat sig något, och de har vant sig vid allt det nya. Då börjar det åter hända saker. Bella berättar att hon och Elin väntar barn, varsitt barn. Hur ska detta gå? Fingal får mycket att fundera över. Att Harald börjar bete sig allt mer märkligt gör inte saken bättre, och inte heller att han själv känner ett allt större behov av att besöka blomsteraffären Rallar-Rosen. Hela tillvaron är åter i gungning.
Jag tycker det är roligt att få följa Fingal, Harald och alla i dess närhet. Bokens handling utspelar sig i Lerum och Alingsås, vilket är mina hemtrakter, så därför är det lite extra roligt när man känner igen sig. Det är en fin bok fylld med både värme och humor, men även tyngre tankar om hur det är att bli gammal. Jag tycker särskilt mycket om relationen mellan Fingal och hans katt, och hur de kommunicerar med varandra, vilket ofta får mig att le lite extra.
Fingal är sjuttioåtta år, men känner sig fortfarande pigg och alert, även om vissa saker mystiskt försvinner ner i det svarta hålet. Katten Harald är som han är. Efter att livet fick ett rejält uppsving ett par år tidigare, genom nya familjemedlemmar, och grannarna Bella och Elin, så har tillvaron lugnat sig något, och de har vant sig vid allt det nya. Då börjar det åter hända saker. Bella berättar att hon och Elin väntar barn, varsitt barn. Hur ska detta gå? Fingal får mycket att fundera över. Att Harald börjar bete sig allt mer märkligt gör inte saken bättre, och inte heller att han själv känner ett allt större behov av att besöka blomsteraffären Rallar-Rosen. Hela tillvaron är åter i gungning.
Jag tycker det är roligt att få följa Fingal, Harald och alla i dess närhet. Bokens handling utspelar sig i Lerum och Alingsås, vilket är mina hemtrakter, så därför är det lite extra roligt när man känner igen sig. Det är en fin bok fylld med både värme och humor, men även tyngre tankar om hur det är att bli gammal. Jag tycker särskilt mycket om relationen mellan Fingal och hans katt, och hur de kommunicerar med varandra, vilket ofta får mig att le lite extra.