Daisy Jones & The Six
Bok av Taylor Jenkins Reid
ALLA VAR DÄR. ALLA MINNS DET OLIKA.
Under en period var Daisy Jones & The Six överallt. Deras album spelades på alla klubbar, de sålde ut arenor över hela världen och deras musik definierade en hel era. Så plötsligt, den 12 juli 1979 splittrades bandet. Utan att någon fick veta varför. Förrän nu.
De var älskare och vänner, bröder och rivaler. Rockbandet The Six kunde knappt greppa vilken tur de hade innan allt tog slut. Detta är deras berättelse om hur allt en gång började och de vilda nätterna som följde.
Men bandmedlemmarna minns sanningen olika. Det enda som samtliga är ense om är att från den stunden då Daisy Jones barfota klev upp på scenen på the Whisky blev ingenting sig likt.
Att skapa musik handlar aldrig bara om musiken. Och ibland kan skiljelinjen mellan ljudvågor och känslor vara svår att uppfatta.
Daisy Jones & The Six är berättelsen om bandets uppgång och dramatiska fall, vid toppen av deras framgång. Det är en omvälvande kärlekshistoria och ett ikoniskt porträtt, skrivet som ett muntligt vittnesmål över ett av 70-talets främsta (men aldrig existerande) rockband.
Taylor Jenkins Reid bor i Los Angeles med sin man, dotter och hund. Hon har skrivit ett flertal bästsäljande romaner varav den senaste, Evelyn Hugos sju äkta män, är utgiven på svenska.
3,5
Daisy Jones, känsidbarn uppvuxen med allt man kan önska sig utom föräldrarnas kärlek möter bröderna Dunnes band, the Six i LA under sent sjuttiotal, en tid präglad av sex, drugs & rock'n'roll. Visst är det en del sex i "Daisy Jones & The Six" men framförallt mycket av de andra två.
Boken andas sjuttiotal genom den liberala inställningen till droger, man praktiskt taget känner lukten av braj i vissa stycken, men också genom modet. Billy Dunne bär nästan alltid s.k. kanadasmoking, jeansskjorta och jeans, någon har mustasch, herrshorts med små delfiner på nämns. Kvinnorna har polotröja och minikjol och bär inte BH.
Taylor Jenkins Reid har skrivit en bok i intervjuform. Genom åren då respektive bandmedlemmars karriärer sätter igång tills dess att sjuttiotalets mest kända (och påhittade) band splittras guidas vi genom händelseförloppet av de som var med. Daisy själv, bröderna Dunne och övriga bandmedlemmar med inhopp från Billy Dunnes fru, Daisys bästa vän m.fl. Sättet att berätta gör att man kan se filmen framför sig, eller kanske snarare en podcast, och man får ofta lust att googla fram skivomslag och bilder på bandmedlemmar, eller kolla upp låtar på Spotify.
Det relationerna som står i centrum i boken. Framförallt de mellan Billy och hans fru, samt mellan Daisy och Billy och resten av världen.
"Håll käften för fan. Billy. Jag gifte mig med en musiker. Du ska vara musiker. Om jag ville köra herrgårdsvagn och ha köttfärslimpan klar till sex, skulle jag gift mig med min pappa."
Billys fru Camila är lika envis som självutplånande. I kontrast till henne befinner sig trasiga Daisy, självsäker som få men utan ett uns självkänsla. Hennes vårdslösa förhållande till droger och till sig själv berör. Det är inte utan att jag blir påmind om "Little girl blue", den hjärtskärande dokumentären om Janis Joplin.
"För jag trodde det var meningen att riktig kärlek skulle slita dig i stycken och plåga dig och få hjärtat att klappa fruktansvärt hemskt. Jag trodde kärlek var bomber och tårar och blod (...)Jag trodde kärlek var krig."
"Daisy Jones & The Six" påverkar en, det gör den. Och den är rappt skriven, stundtals rolig men jag undrar om inte mycket av berättarstilen går förlorad i översättningen. Många gånger läser jag något och förstår vilket engelskt uttryck som översätts och tänker att karaktärernas tal antagligen var mer distinkta i originalversionen. Men det är ju inte bokens fel, utan hur engelskan och svenskan skiljer sig åt.
Med tanke på bokens popularitet skulle det inte förvåna mig om någon gjorde riktiga låtar av texterna som finns längs bak i boken. Och ingen skulle bli gladare av det än jag. Jag kan se framför mig när Daisy Jones och Billy Dunne sjunger Honeycomb acappella, Lite som Lady Gaga och Bradley Cooper på Oscarsgalan. Kom inte och påstå att de två inte älskar varandra. Någonstans längst inne.
Daisy Jones, känsidbarn uppvuxen med allt man kan önska sig utom föräldrarnas kärlek möter bröderna Dunnes band, the Six i LA under sent sjuttiotal, en tid präglad av sex, drugs & rock'n'roll. Visst är det en del sex i "Daisy Jones & The Six" men framförallt mycket av de andra två.
Boken andas sjuttiotal genom den liberala inställningen till droger, man praktiskt taget känner lukten av braj i vissa stycken, men också genom modet. Billy Dunne bär nästan alltid s.k. kanadasmoking, jeansskjorta och jeans, någon har mustasch, herrshorts med små delfiner på nämns. Kvinnorna har polotröja och minikjol och bär inte BH.
Taylor Jenkins Reid har skrivit en bok i intervjuform. Genom åren då respektive bandmedlemmars karriärer sätter igång tills dess att sjuttiotalets mest kända (och påhittade) band splittras guidas vi genom händelseförloppet av de som var med. Daisy själv, bröderna Dunne och övriga bandmedlemmar med inhopp från Billy Dunnes fru, Daisys bästa vän m.fl. Sättet att berätta gör att man kan se filmen framför sig, eller kanske snarare en podcast, och man får ofta lust att googla fram skivomslag och bilder på bandmedlemmar, eller kolla upp låtar på Spotify.
Det relationerna som står i centrum i boken. Framförallt de mellan Billy och hans fru, samt mellan Daisy och Billy och resten av världen.
"Håll käften för fan. Billy. Jag gifte mig med en musiker. Du ska vara musiker. Om jag ville köra herrgårdsvagn och ha köttfärslimpan klar till sex, skulle jag gift mig med min pappa."
Billys fru Camila är lika envis som självutplånande. I kontrast till henne befinner sig trasiga Daisy, självsäker som få men utan ett uns självkänsla. Hennes vårdslösa förhållande till droger och till sig själv berör. Det är inte utan att jag blir påmind om "Little girl blue", den hjärtskärande dokumentären om Janis Joplin.
"För jag trodde det var meningen att riktig kärlek skulle slita dig i stycken och plåga dig och få hjärtat att klappa fruktansvärt hemskt. Jag trodde kärlek var bomber och tårar och blod (...)Jag trodde kärlek var krig."
"Daisy Jones & The Six" påverkar en, det gör den. Och den är rappt skriven, stundtals rolig men jag undrar om inte mycket av berättarstilen går förlorad i översättningen. Många gånger läser jag något och förstår vilket engelskt uttryck som översätts och tänker att karaktärernas tal antagligen var mer distinkta i originalversionen. Men det är ju inte bokens fel, utan hur engelskan och svenskan skiljer sig åt.
Med tanke på bokens popularitet skulle det inte förvåna mig om någon gjorde riktiga låtar av texterna som finns längs bak i boken. Och ingen skulle bli gladare av det än jag. Jag kan se framför mig när Daisy Jones och Billy Dunne sjunger Honeycomb acappella, Lite som Lady Gaga och Bradley Cooper på Oscarsgalan. Kom inte och påstå att de två inte älskar varandra. Någonstans längst inne.