Metro 2033: den sista tillflykten

MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva. METRO 2033 bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. Boken har gjort succé i hemlandet och är under översättning till ett stort antal språk. Våren 2010 utkommer ett datorspel som bygger på boken. KRITIKERRÖSTER »Om jag någon gång reser till Moskva kommer jag att ta med mig Dmitrij Gluchovskijs dystopiska roman Metro 2033 och ägna dagarna åt att åka runt i tunnelbanan och station för station bocka av skådeplatserna i denna ryska bästsäljare. Jag är normalt ganska sval inför framtidsscenarier med sf-inslag, men Gluchovskij bryter ner mitt motstånd mot genren och drar mig med på en svindlande, omtumlande färd genom Moskvas underjordiska tunnelsystem.« Nils Schwarz, Expressen »Författaren har skapat ett häftigt och originellt fantasirike av Moskvas tunnelbana En suverän debut.« Spiegel »Årets bok!« Moscow Times UTDRAG UR BOKEN: »Mannen som gick längst bak i ledet kände sig uppenbarligen illa till mods och kastade hela tiden ängsliga blickar över axeln. Varje ensam vandrare i metron var förtrogen med den känslan. Det fanns till och med en särskild beteckning för den: tunnelångest. När man går genom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som om faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick... Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen? Till slut blir anspänningen så outhärdlig att man inte står ut längre, man snurrar runt, blixtsnabbt, och viftar med ljusstrålen i det svarta - men ingen där... Tystnad... Tomhet... Allt verkar lugnt. Men medan man tittar bakåt, kisar in i mörkret tills ögonen värker, förtätas känslan på nytt av faran som närmar sig bakom ryggen, och återigen växer behovet av att vända sig om och lysa med lampan i tunneln - är det någon där, har någon smugit sig fram, medan man tittade åt andra hållet...«