De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Bok av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en dystopisk berättelse om ett Sverige och Europa i framtiden. Högerpopulister och fascister har tagit makten. Om man som medborgarna i Sverige inte skriver på det så kallade medborgarkontraktet blir man en Sverigefiende och ses som terrorist och ett samhällshot.
Ibland är en bok så bra att det inte går att sluta läsa. Den här var en sån bok. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en kvinna som säger sig komma från framtiden, och en författare som får läsa hennes historia. Det dystopiska temat var det som fick mig att vilja läsa boken, helt klart. Jag tycker att små inslag av sci-fi nästan alltid gör vilken berättelse som helst mer medryckande, men så älskar jag sci-fi också!
Boken är fängslande och mörk på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Jag blev totalt uppslukad av berättelsen och mystiken kring den kvinnliga huvudkaraktären. Om något var den aningen förutsägbar (svaret på frågan med stort F hade jag listat ut redan efter en fjärdedel av boken) men mitt intresse stärktes ändå ju mer jag läste, vilket jag tycker är beundransvärt.
Jag gillar normalt inte ”översmyckat” och poetiskt språk men det halvpoetiska språket i den här boken tilltalade mig mycket. Kul att läsa något språkligt annorlunda! Det var till och från svårt att skilja på berättarrösterna men jag tycker att de två narrativen blev lättare att skilja på när jag vande mig vid författarens sätt att skriva. Även det kronologiska var svårt att ta fasta på, men det gjorde det mer intressant på nåt vis.
Boken får 5 stjärnor, för den berörde mig och fick mig att tänka, och det är den enda boken som jag läst i år som jag skjutit upp läggdags för!
Boken är fängslande och mörk på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Jag blev totalt uppslukad av berättelsen och mystiken kring den kvinnliga huvudkaraktären. Om något var den aningen förutsägbar (svaret på frågan med stort F hade jag listat ut redan efter en fjärdedel av boken) men mitt intresse stärktes ändå ju mer jag läste, vilket jag tycker är beundransvärt.
Jag gillar normalt inte ”översmyckat” och poetiskt språk men det halvpoetiska språket i den här boken tilltalade mig mycket. Kul att läsa något språkligt annorlunda! Det var till och från svårt att skilja på berättarrösterna men jag tycker att de två narrativen blev lättare att skilja på när jag vande mig vid författarens sätt att skriva. Även det kronologiska var svårt att ta fasta på, men det gjorde det mer intressant på nåt vis.
Boken får 5 stjärnor, för den berörde mig och fick mig att tänka, och det är den enda boken som jag läst i år som jag skjutit upp läggdags för!