Det som väntar mig
The Book of Fate
Bok av Parinoush Saniee
I Det som väntar mig får vi följa Massoumeh under hennes uppväxt genom fem turbulenta årtionden i Iran, från åren före revolutionen 1979, via Islamiska republiken och kriget med Irak, fram till nutid. Det är en sällsynt inifrånskildring av ett slutet land, och en spegling av erfarenheterna hos en hel generation iranska kvinnor. Boken bannlystes först i Iran men kom sedan att bli en av de mest sålda romanerna någonsin i landet, och är idag en internationell bästsäljare som vunnit en rad priser.
Parinoush Saniee är iransk sociolog, psykolog och författare, idag bosatt i USA.
Sällan har en roman lyckats hålla så många känslor vid liv över så många gastkramande sidor. - The Guardian
Jag älskar denna bok. Den är så levande. Går rakt in i mitt hjärta. Den är fantastisk, gripande och briljant. Detta är en bok som jag inte kommer att glömma. - Mikaelas bokhylla, blogg
Det är onekligen svårt att inte jämföra Parnoush Saniees "Det som väntar mig" med Elena Ferrantes Neapelkvartett. Medan Ferrantes böcker börjar på 50-talet, har Samiees sin start först någon gång på 60-talet, men behandlar samma teman med lite olika grader i helvetet. Flicka kämpar för sin utbildning i ett patriarkalt samhälle. Patriarkala familjestrukturer. Revolutionärer under kommunistisk flagg...
Massoumehs familj flyttar från religiösa Qom till liberalare Teheran och hon hamnar mitt i krocken när hon blir förälskad i den unge apotekassistenten Saïd. Att vara dotter till en trängt religiös familj där man räds för sitt liv oavsett om man gjort fel eller inte är inget man skulle önska någon. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag valt att avsluta livet om jag vore i stackars Massoumehs skor. Vad jag hade gjort i verkligheten vet jag inte men huvudkaraktären finner en väg ut på det mest osannolika ställe.
Boken ger upphov till en mängd motsägelsefulla känslor. Jag tycker om huvudkaraktären, älskar att hon håller utkik medan hennes son klottrar revolutionära budskap om natten, hennes man och barn är också realistiskt skildrade och jag är svag för stackars bortglömda Bibi som bor på våningen under. Samtidigt hyser jag ett starkt hat för Massoumehs bröder under hela boken, en slags frustrerande vrede som pyser ut genom porerna.
"Det som väntar mig" är ingen lättläst bok, jag kom på mig själv med att inte klara av lika många sidor av denna som jag gjort med alla andra böcker jag läst denna månaden, antagligen på grund av dess tyngd.
Jämförelsen med Ferrantes verk görs för varje kapitel men Saniee beskriver också ett Iran i frändring, ett med Shahn, ett under revolutionen och ett efter. Har man läst "Persepolis", eller på annat sätt är bekant med Irans historia känner man igen det man ser genom Massoumehs ögon.
Jag lämnar boken djupt berörd men också frustrerad över hur Massoumeh förtryckts först av sin familj, sedan av samhället, sina bröder och slutligen av sina egna barn. Hon är dock ingen passiv karaktär som bara låter allt ske, hon har en egen vilja och hävdar den så fort hon får tillfälle.
Slutligen, var det en bra bok? Fantastisk. Njöt jag av läsningen? Oftast inte. Det är inte direkt feelgood. Men stundtals glimtar solen fram och skänker läsaren sinnesro. En sund i alla fall...
Massoumehs familj flyttar från religiösa Qom till liberalare Teheran och hon hamnar mitt i krocken när hon blir förälskad i den unge apotekassistenten Saïd. Att vara dotter till en trängt religiös familj där man räds för sitt liv oavsett om man gjort fel eller inte är inget man skulle önska någon. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag valt att avsluta livet om jag vore i stackars Massoumehs skor. Vad jag hade gjort i verkligheten vet jag inte men huvudkaraktären finner en väg ut på det mest osannolika ställe.
Boken ger upphov till en mängd motsägelsefulla känslor. Jag tycker om huvudkaraktären, älskar att hon håller utkik medan hennes son klottrar revolutionära budskap om natten, hennes man och barn är också realistiskt skildrade och jag är svag för stackars bortglömda Bibi som bor på våningen under. Samtidigt hyser jag ett starkt hat för Massoumehs bröder under hela boken, en slags frustrerande vrede som pyser ut genom porerna.
"Det som väntar mig" är ingen lättläst bok, jag kom på mig själv med att inte klara av lika många sidor av denna som jag gjort med alla andra böcker jag läst denna månaden, antagligen på grund av dess tyngd.
Jämförelsen med Ferrantes verk görs för varje kapitel men Saniee beskriver också ett Iran i frändring, ett med Shahn, ett under revolutionen och ett efter. Har man läst "Persepolis", eller på annat sätt är bekant med Irans historia känner man igen det man ser genom Massoumehs ögon.
Jag lämnar boken djupt berörd men också frustrerad över hur Massoumeh förtryckts först av sin familj, sedan av samhället, sina bröder och slutligen av sina egna barn. Hon är dock ingen passiv karaktär som bara låter allt ske, hon har en egen vilja och hävdar den så fort hon får tillfälle.
Slutligen, var det en bra bok? Fantastisk. Njöt jag av läsningen? Oftast inte. Det är inte direkt feelgood. Men stundtals glimtar solen fram och skänker läsaren sinnesro. En sund i alla fall...