Närmar du dig mjukt
If You Come Softly
Bok av Jacqueline Woodson
"Närmar du dig mjukt är en njutning att läsa!"
BTJ
"Gång på gång har hon i sitt författarskap understrukit betydelsen av tolerans och acceptans för samhället. Det gör henne till en viktig författare för unga i vår tid."
SVD
När Ellie och Jeremiah möts är det kärlek vid första ögonkastet och när de är ensamma är allt så enkelt, rent av magiskt. Men Ellie är en vit judinna och Jeremiah är svart och det finns många hinder för deras kärlek; rasism, polisvåld och omgivningens fördomar.
Woodson skriver lyriskt och ömt om den första kärleken, att få älska den man vill och få vara den man är.
Jacqueline Woodson tilldelades litteraturpriset Astrid Lindgren Memorial Award 2018. Sedan dess har flera av hennes böcker kommit på svenska. Nu i mars kom Närmar du dig mjuktsom Woodson skrev redan 1998, men som alltså kommit på svenska först nu. Jag läste den under två dagar och blev golvad!
Boken handlar om Jeremiah och Elisha, eller Miah och Ellie som de också kallas. De är femton år och börjar båda i en ny skola, i en privatskola där mestadels vita elever går. De möter varandra redan första skoldagen och det dröjer inte länge förrän de blir drabbade av den första stora förälskelsen. Ljuvligt och svårt på samma gång. Starka känslor som kastar omkull dem totalt och som förändrar dem i grunden. Men Ellie är en vit judinna och Miah är svart. Omgivningen ser därför på deras kärlek genom ett filter av fördomar. De tror att det är annorlunda nu för tiden, de hoppas att världen nått så långt att det ska vara okej att vara kär i den man vill. Men de når snart insikten att så är inte fallet. Fördomarna finns till och med i deras egna familjer.
Jag hade alltid tänkt att det inte spelade någon roll – att alla i vår värld hade samma möjligheter, måste kämpa lika mycket. Om man tänker att det föddes två bebisar – den ena vit och den andra svart. Deras mammor kanske delade rum på sjukhuset och pratade med låg röst – när alla uppspelta besökare har gått hem och hela sjukhuset sov – om framtiden. Låg och pratade om vad de hoppades att deras barn skulle få uppleva, långt efter att bebisarna vaknat och velat ha mat klockan två på natten. Förr tänkte jag alltid att det enda de där barnen behövde var någon sorts möjlighet – och att mammorna hoppades på dem. Jag var så … dum på den tiden. Naiv. Jag trodde verkligen på det där. Bara för att ingen i vår familj någonsin hade sagt någonting hatiskt om svarta.
– Alla människor, brukade Marion säga. Alla människor har upplevt lidande. Varför skulle då några av oss anse sig bättre eller sämre än andra?
Men var fanns de i så fall, alla dessa svarta människor som var precis som oss, som var våra jämlikar? Varför var de aldrig ute och spelade golf med pappa på lördagarna eller sydde lapptäcken med Marion på torsdagskvällarna? Varför fanns de inte i vår värld, runtomkring oss, som en del av oss?
Närmar du dig mjukt är en bok som berör på djupet. En stark ungdomsroman om den första kärleken, där känslorna skildras ömt och innerligt. Men denna moderna Romeo- och Julia-roman handlar också om rasism, om identitet, om att få älska den man vill och få vara den man är. Boken har också flera andra teman. Som jämlikhet, orättvisor, polisvåld, att ha kända föräldrar, frånvarande föräldrar och föräldrar man helt enkelt inte kan lita på eftersom de en gång svikit:
När man är liten och ens mamma försvinner är det något inombords som blir alldeles tjockt av tomrummet efter henne. Det är svårt att förklara. En lång tid kändes det som om jag hade ett rum inom mig där det borde ha funnits en kärlek till Marion, men det var bara tomt.
Språket är poetiskt, lyriskt och brännande. Under läsningen skrev jag upp massor av citat som jag var tvungen att läsa flera gånger bara för språkets och gestaltningens skull. Som bokens starka inledning:
Jeremiah var svart. Han kände det. Hur solen tryckte sig hårt och vart in i huden om sommaren. Ibland kändes det som om han svettade ur sig svarta oljepärlor. Han kände sig varm innanför huden, skyddad. Och i Fort Greene i Brooklyn – där alla verkade ha olika nyanser av svart hud – trivdes han med sig själv när han gick runt i kvarteret.
Men tog han ett steg där utanför. På bara ett steg var det som om huden fick en annan vikt. Den blev tyngre.
Berättarperspektivet är intressant. Vartannat kapitel berättas utifrån Jeremiahs perspektiv och vartannat utifrån Ellies. De kapitel som handlar om Ellie är skrivna i jag-form och Miahs är skrivna i tredje person. Det finns så mycket att säga om den här boken, så mycket att diskutera kring den och dess teman. Jag hoppas att den når många läsare, både ungdomar och vuxna, och även att den används som bokcirkelbok eller i undervisningen i skolan.
Boken handlar om Jeremiah och Elisha, eller Miah och Ellie som de också kallas. De är femton år och börjar båda i en ny skola, i en privatskola där mestadels vita elever går. De möter varandra redan första skoldagen och det dröjer inte länge förrän de blir drabbade av den första stora förälskelsen. Ljuvligt och svårt på samma gång. Starka känslor som kastar omkull dem totalt och som förändrar dem i grunden. Men Ellie är en vit judinna och Miah är svart. Omgivningen ser därför på deras kärlek genom ett filter av fördomar. De tror att det är annorlunda nu för tiden, de hoppas att världen nått så långt att det ska vara okej att vara kär i den man vill. Men de når snart insikten att så är inte fallet. Fördomarna finns till och med i deras egna familjer.
Jag hade alltid tänkt att det inte spelade någon roll – att alla i vår värld hade samma möjligheter, måste kämpa lika mycket. Om man tänker att det föddes två bebisar – den ena vit och den andra svart. Deras mammor kanske delade rum på sjukhuset och pratade med låg röst – när alla uppspelta besökare har gått hem och hela sjukhuset sov – om framtiden. Låg och pratade om vad de hoppades att deras barn skulle få uppleva, långt efter att bebisarna vaknat och velat ha mat klockan två på natten. Förr tänkte jag alltid att det enda de där barnen behövde var någon sorts möjlighet – och att mammorna hoppades på dem. Jag var så … dum på den tiden. Naiv. Jag trodde verkligen på det där. Bara för att ingen i vår familj någonsin hade sagt någonting hatiskt om svarta.
– Alla människor, brukade Marion säga. Alla människor har upplevt lidande. Varför skulle då några av oss anse sig bättre eller sämre än andra?
Men var fanns de i så fall, alla dessa svarta människor som var precis som oss, som var våra jämlikar? Varför var de aldrig ute och spelade golf med pappa på lördagarna eller sydde lapptäcken med Marion på torsdagskvällarna? Varför fanns de inte i vår värld, runtomkring oss, som en del av oss?
Närmar du dig mjukt är en bok som berör på djupet. En stark ungdomsroman om den första kärleken, där känslorna skildras ömt och innerligt. Men denna moderna Romeo- och Julia-roman handlar också om rasism, om identitet, om att få älska den man vill och få vara den man är. Boken har också flera andra teman. Som jämlikhet, orättvisor, polisvåld, att ha kända föräldrar, frånvarande föräldrar och föräldrar man helt enkelt inte kan lita på eftersom de en gång svikit:
När man är liten och ens mamma försvinner är det något inombords som blir alldeles tjockt av tomrummet efter henne. Det är svårt att förklara. En lång tid kändes det som om jag hade ett rum inom mig där det borde ha funnits en kärlek till Marion, men det var bara tomt.
Språket är poetiskt, lyriskt och brännande. Under läsningen skrev jag upp massor av citat som jag var tvungen att läsa flera gånger bara för språkets och gestaltningens skull. Som bokens starka inledning:
Jeremiah var svart. Han kände det. Hur solen tryckte sig hårt och vart in i huden om sommaren. Ibland kändes det som om han svettade ur sig svarta oljepärlor. Han kände sig varm innanför huden, skyddad. Och i Fort Greene i Brooklyn – där alla verkade ha olika nyanser av svart hud – trivdes han med sig själv när han gick runt i kvarteret.
Men tog han ett steg där utanför. På bara ett steg var det som om huden fick en annan vikt. Den blev tyngre.
Berättarperspektivet är intressant. Vartannat kapitel berättas utifrån Jeremiahs perspektiv och vartannat utifrån Ellies. De kapitel som handlar om Ellie är skrivna i jag-form och Miahs är skrivna i tredje person. Det finns så mycket att säga om den här boken, så mycket att diskutera kring den och dess teman. Jag hoppas att den når många läsare, både ungdomar och vuxna, och även att den används som bokcirkelbok eller i undervisningen i skolan.