Vuxna människor
Voksne mennesker
Bok av Marie Aubert
Ida trivs med livet och jobbet som arkitekt. Ändå har den biologiska klockan börjat göra sig påmind allt mer och Ida börjar fundera på hur hon ska lösa det. Samtidigt ska hon försöka glädjas åt sin lillasysters familjeliv och försöka dölja sin avundsjuka. Det är inte alltid så lätt med familjerelationer.
Det här var en bok som verkligen kändes. Vuxna människor av Marie Aubert må vara kort, men den rymmer en hel del. Författaren vågar skriva om sådant som vi inte brukar prata om och hon väjer inte för något. Hon diskuterar tabun och skam med en knivskarp precision. Hon träffar mitt i prick, vilket gör att läsningen kantas av ett visst obehag, nästan ångest. Detta menar jag i positiv bemärkelse. Det är få som kan skriva på ett sätt som framkallar så starka känslor hos läsaren. Hon väger orden som på våg och vet precis vilka hon ska välja. Resultatet blir mycket träffsäkert. Det är avskalat och kärnfullt och jag fängslas av hennes skildring av det psykologiska samspelet mellan människor. Jag blir frustrerad på orättvisorna och hopplöshet. Alla karaktärer har brister och känns väldigt trovärdiga och mänskliga. De lyckas inte se varandra och särskilt systrarna ser bara det som är bra i den andres liv, inte det som gör den andre olycklig. Mammans favoriserande gör mig tokig. Jag kommer på mig själv med att småsint önska att Ida ska måla om stugan i smyg så den blir gul igen. Ensamhet genomsyrar boken trots att handlingen följer en familj som umgås i sommarstugan. Jag fascineras över hur författaren lyckas beskriva hur det är när man ibland tänker något man egentligen inte menar, hur det man tänker kan vara mer symboliskt som längtan snarare än ett uttryck för exakt det man vill ha. Det här är en väldigt välskriven och mycket läsvärd bok. Läsningen var inte behaglig och stämningen i boken gjorde att det kröp i kroppen på mig, men oj vad bra den var.