Sen for jag hem
Bok av Karin Smirnoff
I denna rafflande händelserika tredje del i trilogin om Janakippo åker hon till Stockholm för att vara med på en utställning. Det förflutna hinner ifatt henne, men det öppnas också nya dörrar för henne. Med hjälp av kärlek och Janakippos passion för konst kanske hon kan få ett värdigt liv ändå?.
Sen for jag hem är en suggestiv berättelse som går in under huden. Den språkliga dräkten i den här serien är lika fantastisk som den är speciell. Ett antal nyskapande ord dyker upp som är så mitt i prick att jag bara kan le. Det är något hypnotiskt när jag läser, jag sugs in i berättelsen utifrån det sätt den berättas på och karaktärerna som befolkar den. Man måste ha fokus och vara uppmärksam under läsningen, samtidigt som det aldrig blir något som skaver eller är i vägen, så boken är ändå lättläst. Även i en stressig tid förmådde Sen for jag hem att fånga mitt intresse. Sen for jag hem är också ett kärt återseende med den karga, ärliga och komplexa janakippo. Jag vet inte vad jag skulle tycka om jag mötte henne i verkliga livet, men hon är till det yttersta mänsklig och trovärdig. Sen for jag hem är en destruktiv och sorglig berättelse, men med en allmänmänsklig kärna som gör att man ändå ser ett visst hopp. Det är förunderligt hur överlevnadsbenägna vi är.
Sen for jag hem är på många sätt en bra avslutning av en fantastisk trilogi men det är några saker som gör att den inte sveper med mig lika absorberande som tidigare delar. Framförallt är det miljön. Jag har älskat det norrländska (och ja, jag vet att det är mycket som varierar inom Norrland, men jag känner igen så mycket) i både karaktärer och miljöer. Att janakippo minns tillbaka på Stockholmstiden kan jag förstå, det ger något om hennes bakgrund, men det är inte lika bra som Norrland. Men det som drar ner helhetsintrycket är turen till Bohuslän som blir alltför stor del av berättelsen för min smak. Jag har inte heller någon relation till den typen av miljö.
Den första delen handlar i stor utsträckning om Fadern, den andra om Modern, och även om Fadern återkommer här så är det janakippos relation till sin dotter som berättelsen rör sig i cirklar runt. Det ger upphov till en hel del tankar, och ger ett annat perspektiv på janakippo. Jag upplever också ett större fokus på janakippos fysiska utseende, som jag inte minns från tidigare böcker.
I hela trilogin finns genom janakippos liv en del träffsäkra betraktelser över vår samtid. Allt från privatisering av äldrevård till beskrivningar av de unga människor som kommer till Sverige för ett bättre liv men som blir utnyttjade. Det är intressant och bra gjort, och man blir aldrig skriven på näsan.
En sista fundering som jag behöver prata om med någon som läst boken – hur tolkar ni avslutningen?
När jag först plockade upp Jag for hem till bror var jag skeptisk. Beskrivningen lockade mig inte, och de första sidorna kämpade jag med språket (jag som är en grammatikfascist). Men sen blev jag helt fast, och som helhet är den här trilogin en av de bästa jag läst på senaste år. Jag är nyfiken på vart Karin Smirnoff ska ta vägen nu i sitt författarskap.
Sen for jag hem är på många sätt en bra avslutning av en fantastisk trilogi men det är några saker som gör att den inte sveper med mig lika absorberande som tidigare delar. Framförallt är det miljön. Jag har älskat det norrländska (och ja, jag vet att det är mycket som varierar inom Norrland, men jag känner igen så mycket) i både karaktärer och miljöer. Att janakippo minns tillbaka på Stockholmstiden kan jag förstå, det ger något om hennes bakgrund, men det är inte lika bra som Norrland. Men det som drar ner helhetsintrycket är turen till Bohuslän som blir alltför stor del av berättelsen för min smak. Jag har inte heller någon relation till den typen av miljö.
Den första delen handlar i stor utsträckning om Fadern, den andra om Modern, och även om Fadern återkommer här så är det janakippos relation till sin dotter som berättelsen rör sig i cirklar runt. Det ger upphov till en hel del tankar, och ger ett annat perspektiv på janakippo. Jag upplever också ett större fokus på janakippos fysiska utseende, som jag inte minns från tidigare böcker.
I hela trilogin finns genom janakippos liv en del träffsäkra betraktelser över vår samtid. Allt från privatisering av äldrevård till beskrivningar av de unga människor som kommer till Sverige för ett bättre liv men som blir utnyttjade. Det är intressant och bra gjort, och man blir aldrig skriven på näsan.
En sista fundering som jag behöver prata om med någon som läst boken – hur tolkar ni avslutningen?
När jag först plockade upp Jag for hem till bror var jag skeptisk. Beskrivningen lockade mig inte, och de första sidorna kämpade jag med språket (jag som är en grammatikfascist). Men sen blev jag helt fast, och som helhet är den här trilogin en av de bästa jag läst på senaste år. Jag är nyfiken på vart Karin Smirnoff ska ta vägen nu i sitt författarskap.