Tistelhonung

Tistelhonung utspelar sig både i nutid, och under nittonhundrafemtiotalet. Relationscoachen Ebba har svårt att hitta jobb efter att hon haft problem med sina egna relationer. Hon har tappat sin trovärdighet och hankar sig fram genom att konstruera korsord och skriva reportage. Nu har hon lyckats få ett uppdrag där hon ska skriva om livslång kärlek. Hon beger sig till Båstad för att intervjua den åttioåriga Veronika som var gift med sin man i över sextio år. Veronika är dock inte så intresserad av att berätta om sitt äktenskap, utan pratar hellre om en annan man, nämligen Bo. Sommaren 1955 kom han som ung konststudent till pensionatet som hennes mamma förestod. För den sjuttonåriga Veronika blir sig ingenting likt. Under några få veckor får hon uppleva saker som hon aldrig varit med om tidigare, och heller aldrig någonsin kommer att glömma.
Som så ofta när det handlar om böcker som utspelar sig både i nutid och historisk tid, så är det den senare som jag tycker bäst om. Jag förflyttar mig tillbaka till 1950-talet och pensionatet strax utanför Båstad. Jag älskar miljön, och pensionatslivet vid havet. Jag tycker också om att följa Veronika. Hon är lite annorlunda och tillbakadragen, men inte desto mindre intressant för det. Desto svårare har jag för Ebba, som jag upplever som en vilsen människa som fokuserar på sina misslyckanden. Jag tycker inte heller om hur hon tränger sig på hos den gamla Veronika, och vad det till viss del får för konsekvenser. Kort och gott är Tistelhonung en bok med både bra och dåliga sidor.