Sveas son
Bok av Lena Andersson
"Jag ville skriva en bok om en människa av det slag som gjorde folkhemmet möjligt, som förkroppsligade det, trodde på det, tog ansvar för det, som försvarade dess rätlinjighet och likriktning för att de lyfte människan ur hennes mörker; någon som var folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken. I möbelsnickaren Ragnar Johansson, född år noll, det vill säga 1932, tyckte jag att jag fann honom. Ragnar är en händernas man, men också tankens. Människans rationalitet är det som förmått henne att skapa något sådant som staten. Ragnar ser den som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter. Ragnars mor Svea, född Svensson, kommer från en annan epok, det fattiga bondesamhälle som moderniteten gör allt för att lämna bakom sig. Hon bakar och lagar, syltar och saftar. För Ragnar är hon en kvarleva från en värld som aldrig får komma åter. Men i det tidevarv som väntar efter hans era blir han smärtsamt främmande. Det är Ragnars dotter Elsa som konstaterar att Ragnar är svensken och svensken är han, och Ragnar förstår bara alltför väl att det inte är beröm. Det är dessa spänningar och konfliktlinjer jag velat förstå och tydliggöra med Sveas son en berättelse om folkhemmet." Lena Andersson
Lena Anderssons roman "Sveas son" läste vi i den bokcirkel som jag är med i. Jag hade nog inga egentliga förväntningar på denna berättelse, men trodde ändå att den skulle vara bättre.
Nu svär jag kanske i kyrkan, men som helhet tyckte jag att den var tråkigt skriven. Den kändes monoton när man lyssnade. Fast å andra sidan kan den upplevelsen kanske bero på vem som var uppläsare? Inget ont om Eric Ericson, men ibland fungerar vissa uppläsare bättre än andra, beroende på vilken person man är. Det kan också handla om en generationsfråga, vilket vi diskuterade i bokcirkeln. De lite äldre medlemmarna verkade uppskatta den mer än vad vi som var yngre gjorde.
Berättelsen var i och för sig lite intressant, men eftersom jag tyckte att den var tråkigt skriven, hade jag svårt att uppskatta de intressanta delarna.
Nu svär jag kanske i kyrkan, men som helhet tyckte jag att den var tråkigt skriven. Den kändes monoton när man lyssnade. Fast å andra sidan kan den upplevelsen kanske bero på vem som var uppläsare? Inget ont om Eric Ericson, men ibland fungerar vissa uppläsare bättre än andra, beroende på vilken person man är. Det kan också handla om en generationsfråga, vilket vi diskuterade i bokcirkeln. De lite äldre medlemmarna verkade uppskatta den mer än vad vi som var yngre gjorde.
Berättelsen var i och för sig lite intressant, men eftersom jag tyckte att den var tråkigt skriven, hade jag svårt att uppskatta de intressanta delarna.