Blixtbarn
Bok av David Renklint
Under en förödande storm och det första åskovädret på evigheter träffas Eli av blixten. Huset hon bor i börjar brinna och hon förlorar såväl sina föräldrar som sin hand. Kvar finns bara en stump som ger ifrån sig en kraftfull strålning, och en svart röta som äter sig upp längs armen.
Samtidigt sker saker i världen runtomkring. Elis hemstad Pokol avfolkas snabbt. Isarna söderut smälter och marorna som legat infrusna tinar upp och vandrar norrut i stora flockar. De marar allt i sin väg -- bara att snudda vid en mara räcker för att bli markysst och därmed gå förlorad.
I hopp om att bota stumpen beger sig Eli tillsammans med sin faster Glispa ut på ett farofyllt äventyr. De letar upp nekromanter och shamanister, jagas av nordulvar och tvingas gång på gång slåss mot marorna som blir allt fler. Det är en resa som tar dem till de mest avskyvärda platser, men också till de allra vackraste. Och deras uppdrag kommer snart att handla om långt mycket mer än att finna ett botemedel.
Blixtbarn är en modern och samtidigt tidlös saga, om kampen för överlevnad och en bättre värld.
Förutom att det blir en hel del tobaksrökssniffande för huvudpersonens del (för det är en hel del av centralgestalterna som röker både cigarett och pipa väldigt ofta) så finns det mycket fint i berättelsen. Det går att ana inspiration från samisk mytologi, det finns en självklar kvinnlig kraft och en mytologi som inte är patriarkal, vilket känns fräscht. Och för de ungdomar och barn som läser denna berättelse som kanske har föräldrar av samma kön finns också en igenkänningsfaktor som är självklar och inte konstlad.
Det blir en smula enformigt ibland med alla eldar och allt piprökande men jag uppskattar mytologin som Eli får till sig i berättelserna som delas vid dessa tillfällen. Mot slutet dyker det upp en liten miss. Veden konstateras vara slut, växtligheten är skral för nu är de i norr igen, men i slutet av stycket så ligger Eli invid en eld i alla fall. Det är väl enda gången jag stannar upp, annars flyter läsningen på bra. Tempot är oftast högt och det händer alltid något, vilket passar bra för en spännande berättelse som denna.
Jag som inte läst många böcker för denna ålderskategori nu som vuxen gick in med tanken att se hur långt man kan dra det läskiga innan det blir för mycket för åldrarna Renklint skriver för. Jag blev förvånad över att det stundvis blev ganska blodigt, med en hel del obehagliga grafiska detaljer. Men jag tycker att han lyckas bra med balansen mellan det obehagliga och det varma, kärleksfulla. Relationen mellan Eli och hennes coola faster Glispa tycker jag mycket om. Jag uppskattar att Eli, som är 11 år, inte kastas in i händelserna ensam utan får möta dem tillsammans med en kapabel och nära vuxen.
Ibland så fick jag en känsla av World war Z med de enorma horderna av maror som väller in. Ibland kändes historien som en barnvänlig Game of Thrones med sina isiga landskap och långvariga vinter, och varelser som tinar fram ur isen. Rysligt. Men riktigt bra! Den får utan tvekan fyra stjärnor av fem från mig.
Det blir en smula enformigt ibland med alla eldar och allt piprökande men jag uppskattar mytologin som Eli får till sig i berättelserna som delas vid dessa tillfällen. Mot slutet dyker det upp en liten miss. Veden konstateras vara slut, växtligheten är skral för nu är de i norr igen, men i slutet av stycket så ligger Eli invid en eld i alla fall. Det är väl enda gången jag stannar upp, annars flyter läsningen på bra. Tempot är oftast högt och det händer alltid något, vilket passar bra för en spännande berättelse som denna.
Jag som inte läst många böcker för denna ålderskategori nu som vuxen gick in med tanken att se hur långt man kan dra det läskiga innan det blir för mycket för åldrarna Renklint skriver för. Jag blev förvånad över att det stundvis blev ganska blodigt, med en hel del obehagliga grafiska detaljer. Men jag tycker att han lyckas bra med balansen mellan det obehagliga och det varma, kärleksfulla. Relationen mellan Eli och hennes coola faster Glispa tycker jag mycket om. Jag uppskattar att Eli, som är 11 år, inte kastas in i händelserna ensam utan får möta dem tillsammans med en kapabel och nära vuxen.
Ibland så fick jag en känsla av World war Z med de enorma horderna av maror som väller in. Ibland kändes historien som en barnvänlig Game of Thrones med sina isiga landskap och långvariga vinter, och varelser som tinar fram ur isen. Rysligt. Men riktigt bra! Den får utan tvekan fyra stjärnor av fem från mig.