En evig sömn
Bok av Anna Roos
Vera Janson har den senaste tiden varit framgångsrik på revisionsbyrån där hon jobbar. Byrån har fått flera nya klienter tack vare henne. Hon tar på sig ett jobbuppdrag som går ut på att granska en ny klient, ett företag som driver en nystartad dejtingsajt. Snart upptäcker Vera att det är många tvivelaktiga profiler på sajten och inom kort hittas en ung kvinna medvetslös. Att söka kärlek online är riskfyllt.
En evig sömn är en välskriven spänningsroman med en suggestiv ton. Som alltid när jag läser något av Anna Roos så vill jag framhålla hennes böcker som ett gott exempel på korta böcker. En evig sömn är inte mer än 236 sidor men Anna Roos lyckas få fram spänning, miljö och bygga karaktärer. Fler sidor behövs inte för att det ska bli en riktigt bra bok. Skulle jag sammanfatta mitt intryck av En evig sömn i ett ord så är det ”snyggt”. Snyggt och välkomponerat i språk, händelseförlopp och karaktärer.
Det är ett halvår sedan jag läste förra boken och det är tydligen alldeles lagom för att jag ska komma ihåg karaktärer och relationer. Jag kan inte säga att jag direkt tycker om Vera, men jag börjar förstå henne mer och mer. Hennes agerande blir mer förståeligt, och hennes interaktion (eller brist på interaktion snarare) med sina kollegor tycker jag är mycket väl beskrivet. Hennes relation till sina barndomsvänner och deras föräldrar är betydligt knepigare och underligare. Mina favoriter bland karaktärerna är Solveig och fågeln Romeo.
Jag är kluven till berättelsen om Veras uppväxt som löper som en röd tråd genom den här serien. Å ena sidan är den en del av spänningsfaktorn, å andra sidan så är det något obehagligt och ofullständigt i den. Kanske blir det annorlunda i den tredje och avslutande delen. Tillbakablickarna i En evig sömn blir mer som avbrott än delar av historien. Och som i så många andra böcker i kursiv stil…
Serien Morden vid världens ände utspelar sig i Trosa. Precis som när jag läste förra boken är jag glad för att mina barndoms somrar i Sörmland ofta innefattade ett besök i Trosa. Och Tullgarns slott har vi varit på flera gånger. Men jag lockas också att åka dit igen, för att insupa miljön. Det är en perfekt plats att låta en sådan här serie utspela sig!
I grunden är mysteriet i En evig sömn inte något uppseendeväckande, men boken är ändå spännande att läsa. Spänningsfaktorn i En evig sömn beror på Anna Roos sätt att bygga historien, att beskriva utan att beskriva i detalj. Hon är riktigt bra på att skriva det där slutet på böcker som gör att man som läsare funderar en vända till.
Jag brukar inte lägga märke till omslag på böcker, men den som har designat de här omslagen har lyckats. De förmedlar stämningen, och har anknytning till vad som händer. Som tur är kommer den tredje delen, I mörka vatten, redan i oktober i år. Den vill jag läsa!
Det är ett halvår sedan jag läste förra boken och det är tydligen alldeles lagom för att jag ska komma ihåg karaktärer och relationer. Jag kan inte säga att jag direkt tycker om Vera, men jag börjar förstå henne mer och mer. Hennes agerande blir mer förståeligt, och hennes interaktion (eller brist på interaktion snarare) med sina kollegor tycker jag är mycket väl beskrivet. Hennes relation till sina barndomsvänner och deras föräldrar är betydligt knepigare och underligare. Mina favoriter bland karaktärerna är Solveig och fågeln Romeo.
Jag är kluven till berättelsen om Veras uppväxt som löper som en röd tråd genom den här serien. Å ena sidan är den en del av spänningsfaktorn, å andra sidan så är det något obehagligt och ofullständigt i den. Kanske blir det annorlunda i den tredje och avslutande delen. Tillbakablickarna i En evig sömn blir mer som avbrott än delar av historien. Och som i så många andra böcker i kursiv stil…
Serien Morden vid världens ände utspelar sig i Trosa. Precis som när jag läste förra boken är jag glad för att mina barndoms somrar i Sörmland ofta innefattade ett besök i Trosa. Och Tullgarns slott har vi varit på flera gånger. Men jag lockas också att åka dit igen, för att insupa miljön. Det är en perfekt plats att låta en sådan här serie utspela sig!
I grunden är mysteriet i En evig sömn inte något uppseendeväckande, men boken är ändå spännande att läsa. Spänningsfaktorn i En evig sömn beror på Anna Roos sätt att bygga historien, att beskriva utan att beskriva i detalj. Hon är riktigt bra på att skriva det där slutet på böcker som gör att man som läsare funderar en vända till.
Jag brukar inte lägga märke till omslag på böcker, men den som har designat de här omslagen har lyckats. De förmedlar stämningen, och har anknytning till vad som händer. Som tur är kommer den tredje delen, I mörka vatten, redan i oktober i år. Den vill jag läsa!