De förlorade barnen : ett arkiv
Lost Children Archive
Bok av Valeria Luiselli
Ett New York-par med sina två barn reser med bil i USA, på väg mot Arizona för att besöka de Apacheområden som Geronimo en gång styrde. I bilen leker den femåriga dottern och tioåriga sonen lekar och sjunger sånger, men utifrån samtalen i framsätet börjar de inse att deras föräldrar håller på att separera.
Samtidigt rapporterar radion om tusentals barn som försöker korsa gränsen till USA från Mexiko men som omhändertas och isoleras i fängelseliknande förhållanden, eller försvinner och dör i öknen.
Barnen försvinner, såväl historiskt i folkmordet på ursprungsamerikaner och i den ström av flyktingar som offrar allt för att ta sig från Centralamerika till USA, som i den privata sfären och familjen. Romanen är ett pussel av dessa glömda barn och historier som frågar sig hur vi bevarar våra minnen, såväl personliga som politiska, samtidigt som den iakttar ett djupt splittrat samhälle. Luiselli visar återigen sin förmåga att fläta samman det politiska, det historiska och det privata till en berättelse om vår tids stora frågor.
Valeria Luisellis Bookernominerade De förlorade barnen - ett arkiv är en språkligt virtuos vacker skildring av barnets tankar, omvårdnaden av dem och deras utsatthet, fylld av en rasande politisk vrede mot de deportationer och familjeseparationer som varit rådande under såväl Obama som Trump.
Har ni hört talas om den lille treåringen som gick vilse i skogen i två dagar och som efteråt berättade att han fått sällskap av en vänligt sinnad björn under nätterna? Historier om barn som går vilse gör något speciellt med mig, jag föreställer mig genast något av mina egna barn i samma situation och blir alldeles tårögd, även om de flesta anekdoter av det slaget slutar väl.
Det slutar inte alltid väl för barn som korsar gränsen från Mexiko till USA, över femtiotusen barn utan annat vuxet sällskap än smugglaren föräldrarna betalt. En del lyckas ta sig till sin slutdestination, många fångas och deporteras då de inte kan bevisa att de är tillräckligt rädda, en del klarar inte av att ta sig över med livet i behåll.
I "De förlorade barnen" följer vi en mamma, hennes man och deras två respektive barn. Familjen reser från New York ner mot Arizona. Pappan gör research om Apacherna och mamman vill dokumentera det som händer med barn som flytt över gränsen. Deras barn, en pojke och en flicka har varit syskon i fyra år och pojken är fullt medveten om att detta är deras sista resa tillsammans innan föräldrarnas äktenskap dör.
"Jag minns en dag när jag ar i mataffären alldeles innan vi påbörjade vår resa. Pojken och flickan grälade om vilken smak på något formbart mosigt godis som var bäst. Min man klagade på vad jag hade valt för sort av något, kanske mjölk, kanske tvättmedel, kanske pasta."
Då tänker mamman på hur det skulle vara att handla enbart åt henne själv och åt sin dotter. I första hälften av boken får vi följa hennes tankegångar som bryts upp av dråpliga interaktioner med barnen. Som när de ska välja en ljudbok att lyssna på under resan och överväger den fruktansvärda "Vägen" av Cormac McCarthy. Naturligtvis väljer de en annan, Flugornas herre, men varje gång de sätter på bilstereon spelas första meningen ur "Vägen". Ett omen, kanske?
Andra halvan av boken tar pojken över. Han vet att allt är på väg att ta slut och saknar sin syster redan innan hon försvunnit ifrån honom. Hon är bara fem år gammal och man börjar inte skapa minnen förrän vid sex års ålder, så pojken vet att han behöver göra något drastiskt för att hon ska minnas honom.
"Sedan när vi blev uttråkade och blev hungriga gick vi ut i köket och tog fram tomater och salt, och jag visade hur man biter i en tomat och saltar för varje bett och du älskade det trots att du i vanliga fall hatade tomater."
Det är en fin bok, stundtals rolig, oftast gripande. Om man är en sån som fastnar för historier om barn som försvinner får man valuta för pengarna här... barn går vilse på så många nivåer att det blir över. Men ämnet är angeläget och karaktärerna trovärdiga. Den långsamma, melankoliska och överintellektualiserande stämningen i mammans första halva kompenseras av pojkens berättelse precis när man behöver en paus från henne.
Det slutar inte alltid väl för barn som korsar gränsen från Mexiko till USA, över femtiotusen barn utan annat vuxet sällskap än smugglaren föräldrarna betalt. En del lyckas ta sig till sin slutdestination, många fångas och deporteras då de inte kan bevisa att de är tillräckligt rädda, en del klarar inte av att ta sig över med livet i behåll.
I "De förlorade barnen" följer vi en mamma, hennes man och deras två respektive barn. Familjen reser från New York ner mot Arizona. Pappan gör research om Apacherna och mamman vill dokumentera det som händer med barn som flytt över gränsen. Deras barn, en pojke och en flicka har varit syskon i fyra år och pojken är fullt medveten om att detta är deras sista resa tillsammans innan föräldrarnas äktenskap dör.
"Jag minns en dag när jag ar i mataffären alldeles innan vi påbörjade vår resa. Pojken och flickan grälade om vilken smak på något formbart mosigt godis som var bäst. Min man klagade på vad jag hade valt för sort av något, kanske mjölk, kanske tvättmedel, kanske pasta."
Då tänker mamman på hur det skulle vara att handla enbart åt henne själv och åt sin dotter. I första hälften av boken får vi följa hennes tankegångar som bryts upp av dråpliga interaktioner med barnen. Som när de ska välja en ljudbok att lyssna på under resan och överväger den fruktansvärda "Vägen" av Cormac McCarthy. Naturligtvis väljer de en annan, Flugornas herre, men varje gång de sätter på bilstereon spelas första meningen ur "Vägen". Ett omen, kanske?
Andra halvan av boken tar pojken över. Han vet att allt är på väg att ta slut och saknar sin syster redan innan hon försvunnit ifrån honom. Hon är bara fem år gammal och man börjar inte skapa minnen förrän vid sex års ålder, så pojken vet att han behöver göra något drastiskt för att hon ska minnas honom.
"Sedan när vi blev uttråkade och blev hungriga gick vi ut i köket och tog fram tomater och salt, och jag visade hur man biter i en tomat och saltar för varje bett och du älskade det trots att du i vanliga fall hatade tomater."
Det är en fin bok, stundtals rolig, oftast gripande. Om man är en sån som fastnar för historier om barn som försvinner får man valuta för pengarna här... barn går vilse på så många nivåer att det blir över. Men ämnet är angeläget och karaktärerna trovärdiga. Den långsamma, melankoliska och överintellektualiserande stämningen i mammans första halva kompenseras av pojkens berättelse precis när man behöver en paus från henne.