Av stjärnstoft är vi komna
Bok av Malin Veronika Olsson
Hur stoppar man en naturkraft så brutal att den inte bara hotar jorden, utan allt liv i hela universum?
Inte ens jag, det artonåriga underbarnet Veronica Harrington, kan svara på det. Däremot vet jag att år 2179 kan bli det sista i mänsklighetens historia. Våldsamma stormar skakar Mars med förödande konsekvenser, även på jorden. Hela solsystemet drabbas av oförklarliga naturkatastrofer. Inte oförklarliga för mig och mitt team, men för resten av världen, och när California Space Centers vidriga direktör vägrar ta hotet på allvar tvingas vi kämpa mot både honom och klockan.
Dessutom smyger sig den årliga höstbalen allt närmare, men jag vill inte gå dit. Hur ska jag kunna glädjas när världen rasar samman, både bokstavligen och för mig känslomässigt. Min pojkvän har ju bara ögon för en annan tjej. En före detta supermodell från Mars.
Av stjärnstoft är vi komna är en direkt fortsättning på Universums mörka hemlighet. En berättelse om vänskap, mod och gränslös kärlek.
Jag ska vara ärlig. Jag hatar allt som har att göra med science fiction, rymden blä, aliens tråkiga, rymdskepp nej tack. Men även fast jag tycker så så älskar jag den här boken. Jag förstår mig inte själv för jag borde inte ens tycka om den lite men jag slukat sidor efter sidor som det vore ingenting och jag skriker bara efter mer, ge mig mer!
Jag tycker faktiskt synd om Veronica Hon känner skuldkänslor och att hon är barnslig med sin svartsjuka och hur hon hanterar det mellan henne och Raavu. Men jag tycker inte hon förtjänar det det minsta, ärligt talat tycker jag det är Raavu som är barnslig. Som till exempel det som hände på balen, visst det Veronica sa kanske inte var det bästa men vem planerar en klädstil med sin så kallade vän istället för deras partner? Och när hon är tuff nog att ta upp det blir hon tillbaka visad. Och vem bara lämnar ens partner så där på en fest utan att på hela kvällen spenderade det med personen ens partner är svartsjuk på. Man hör bara inte så. Veronica har i min mening all rätt i världen att vara fly förbannad på Raavu. Han är ett svin och inget kan ändra mig på det, och jag menar inget.
Visst det kändes typiskt att ännu en person har fallit för Veronicas skönhet men ärligt talat så tyckte jag att triangeldramat inte var så hemskt som jag brukar göra. Jag lever snarare för det och hoppas ibland att fartfyllda actionscener ska ta slut så jag kan få reda på mer om killarna (eller ska jag säga männen?).
Jag vill tacka Malin V. Olsson för hon har skrivit en science fiction novell som till och med den som hatar genren tycker om. Det är inte många som lyckas med det. Väntar spänt på nästa del i serien. Snälla att det blir mer delar?
Jag tycker faktiskt synd om Veronica Hon känner skuldkänslor och att hon är barnslig med sin svartsjuka och hur hon hanterar det mellan henne och Raavu. Men jag tycker inte hon förtjänar det det minsta, ärligt talat tycker jag det är Raavu som är barnslig. Som till exempel det som hände på balen, visst det Veronica sa kanske inte var det bästa men vem planerar en klädstil med sin så kallade vän istället för deras partner? Och när hon är tuff nog att ta upp det blir hon tillbaka visad. Och vem bara lämnar ens partner så där på en fest utan att på hela kvällen spenderade det med personen ens partner är svartsjuk på. Man hör bara inte så. Veronica har i min mening all rätt i världen att vara fly förbannad på Raavu. Han är ett svin och inget kan ändra mig på det, och jag menar inget.
Visst det kändes typiskt att ännu en person har fallit för Veronicas skönhet men ärligt talat så tyckte jag att triangeldramat inte var så hemskt som jag brukar göra. Jag lever snarare för det och hoppas ibland att fartfyllda actionscener ska ta slut så jag kan få reda på mer om killarna (eller ska jag säga männen?).
Jag vill tacka Malin V. Olsson för hon har skrivit en science fiction novell som till och med den som hatar genren tycker om. Det är inte många som lyckas med det. Väntar spänt på nästa del i serien. Snälla att det blir mer delar?